Elefantens bloggis

Många dagar i mitt liv har jag tänkt: Fy fan vad jag är olycklig.
Också många gånger har jag tänkt: Fy fan vad jag är lycklig.

Men sådan olycka som har drabbat mitt liv nu trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva. Min kille har inte gjort slut med mig, jag har inte fått ett dåligt betyg och jag har inte bråkat med kompisen. Utan just nu präglas mitt liv av sjukdom och död.

Jag är tom, ensam och förvirrad. Inom loppet av tre dagar fick jag reda på att cancern var tillbaka och att min kompis hade gått bort. Jag har inte hunnit reagera och ser inte fram emot dagen då jag gör. Det värsta är alla runtom mig. Alla dom som mår sämre än vad jag gör. Jag vill ta hand om dom men är rädd att inte kunna hantera min egen sorg då.

Jag älskar att gå på stan osminkad och tänka "jag skiter i om jag ser konstig ut, jag har en pojkvän och han tycker om mig"
Det finns verkligen inget bättre.

Det känns så himla bra alltihopa; skolan känns bra, kompisarna känns bra och pojkvännen är bra.
Det ända konstiga är att ironin biter mig arslet, när jag skulle börja ny skola tänkte "fan va najs, nu kanske man kan träffa en kille och bli tsm med honom". Men en vecka innan jag börjar skolan blir jag tsm med en kille från min gamla skola. Tack ironin!

Men jag ska inte klaga, det va länge sen jag mådde så här bra. <3

Jag har det stora nöjet att berätta för alla att jag är kär.
Jag är "det-kittlar-i-magen-varje-gång-jag-tänker-på-dig-kär".
Det är helt underbart.
Det enda är att han inte riktigt känner samma sak som mig.
Men det tar vi när det kommer.
En sak i taget :)

Skolan börjar snart. Nervös som fan. Ny skola och shit ju. Vi får hoppas till gudarna att dom är tillräckligt knäppa för att tycka om mig. Men dom är ju estetare så. Bara dom inte är för knäppa... Dagens ilands problem.

Idag var jag på väg in till den underbara staden Landskrona. Jeej.
Jag var visserligen en timme tidig och fick vänta på mina kompisar, men ändå.

När jag då satt på bussen så var det något som kändes konstig. Jag tänkte efter, och så kom jag på mig själv att hålla inne magen. Jag har alltså suttit på en buss i en kvart och hållit inne magen. Jag hade ingen speciellt tajt tröja på mig och jag hade lätt kunnat puta ut med magen allt vad jag kunde utan att någon hade sett mig. Men ändå satt jag där och höll inne magen.
Jag funderade på detta när jag vänta på mina kompisar (eftersom jag var en timme tidig) men jag kom inte fram till något konkret - som vanligt.
Ni ska veta (alla ni, tre stycken som läser min blogg) att jag räknas inte i "tjock-gruppen" men inte heller i "pinnsmal-gruppen". Vi kan kalla mig lagom (som en riktigt svensk).
Så, om jag nu är "lagom" varför sitter jag då och håller inne magen på en buss med fyra personer i? Är det jag som har lurat i...

Sommarlov!
ÄNTLIGEN!
Jag kommer ihåg när jag och min kompis gick till skolan och sa "nu är det bara 8 veckor kvar".
Tänk att aldrig mer komma tillbaka till den skolan. Nu är det bara nytt!
Nya människor,
ny skola,
ny kärlek kanske?

Detta ska bli den bästa sommaren någonsin, jag ska springa tre gånger i veckan, inte äta onyttigt, va med dom jag älskar mest och bli brun, brun, BRUN!

Jag hatar att lita på folk.
Hatar att vara sårbar.

Du var fan den enda jag litade på.
Min kärlek är borta, mina bästa vänner är borta, mitt liv är fucked och du var den enda jag kunde lita på. Och du svek mig.

Du får vara hur lycklig du vill. Men du behöver inte skryta om det.
Inte för mig.
Inte om det.

När du kommer tillbaka
Om du kommer tillbaka.

Fan, är trött på att vänta på dig nu.
Är trött på att tro att det är du som ringer varje gång det ringer eller att det är du som smsar varje gång jag får ett sms.
Är trött på att hoppas att du sitter på trappan utanför huset när jag kommer hem från skolan.

Kommer du vilja ha mig när du kommer tillbaka? Kommer du vara den jag blev förälskad i?
Eller kommer du vara förändrad. Kommer jag bli kär i den nya? Kommer den nya älska mig?
Kommer den nya vilja ha mig så som den gamla ville?
Kommer den nya vilja kyssa mig och säga att det alltid kommer vara vi två precis som den gamla gjorde?
Kommer den nya ljuga om att han bara vill ha mig så som den gamla gjorde?
Kommer jag någonsin kunna förlåta den nya för allt den gamla gjort mot mig, allt han har sagt?
Kommer jag vakna lycklig sida vid sida så som jag gjorde med den gamla?
Kommer jag någonsin bli lycklig utan den nya eller den gamla?

Jag saknar den gamla och...

Jaha, grät idag.
Framför folk.
Något av det värsta som kan hända mig som människa. Men jag klarar inte riktigt av när världens skabbigaste brud berättar om när hon och mitt ex hade sex. När jag och mitt ex fortfarande var tillsammans. Ni kanske förstår varför...?

Sen gick jag då, med smink i hela ansiktet och gråten i halsen genom halva Lund till Stationen. Jag har aldrig i mitt liv fått så många blickar. Hur kommer det sig att om man ser någon gråta på stan som man inte känner så tittar man? Och säg inte att det är för att man bryr sig. Bullshit. Man är nyfiken.
"Ja, jag har gråtit sluta titta."
Att gråta inför folk och vara sårbar inför folk, främmande folk framförallt, är verkligen utan överdrift det värsta som finns hör i världen, jag vill vara en människa som kan ta hand om mig själv. Inte förlita sig på varandra.