Feathers & Down

Jag har inte skrivit på riktigt länge nu. Inte för att jag inte har haft någonting intressant att skriva om utan för att jag haft en släng av skrivkramp och teflonhjärna samtidigt. Jag drabbas till och med i detta nu av skrivkrampen och sitter och fumlar med tangenterna. Det förundras mig att det ska vara så svårt att göra någonting alls ibland. Det blir nästan lite som att forcera igenom en barriär av ostelnad asfalt. Jag försöker ta mig fram, kämpar men får inte ordentligt med luft. Utan luften kommer ångesten och hopplösheten. När kroppen är för trött för att fortsätta streta emot, stelnar jag fast i asfalten och låter mig bli överkörd.

Jag undrar hur ”normala” människor förhåller sig till sina arbeten 40timmar per vecka utan att trilla sönder i små bitar och bli dregglande suicidala vrak. Det finns en sårbarhet hos mig, en labilitet som gör mig oförmögen att jobba 100% utan att bli totalt kaiko i huvudet.

På ett tåg mitt i natten någonstans i sverige hörde jag en intressant konversation mellan...

"Too sad to feel anything, these scars will never heal, or so it feels... "

"Life, so meaningless and hollow
It's the circle of sorrow"

Before you tell yourself
It's just a different scene
Remember it's just different from what you've seen

Don't underestimate the importance of helping people recognize what they already know.

"The light in your eyes failing
Like you're adrift
Like night pretending to be day
These storms subside
Though the past the unwanted memories
Are holding onto you
All the power in the universe
Conspires to carry you"

Jag har funderat mycket på sistone. Jag har tänkt mest på vad som kännetecknar personer som blivit utsatta för någon form av trauma. Hur tydligt man kan se på stan vem som blivit rånad/våldtagen/misshandlad. Alla våldsoffer glappar i sina personliga sköldar och avslöjar för allmänheten att någonting har hänt dem oavsett hur de försöker dölja det. Jag tror att vem som helst egentligen kan se det om man vet vad man ska titta efter. Ibland är jag själv medveten om att jag gör någon avvikande rörelse som faller bort från förväntat beteende. Det går en ilning i mig och jag hoppas att ingen sett.

Att gömma sig bakom en mask kan vara betryggande. Likaså att gömma sig bakom en roll. Vilka personer gömmer sig bakom maskerna där ute bland folkmassorna och hur vet vi vilka som är farliga och vilka som inte är det? Jag vet inte själv svaret på frågan. Jag vet att min instinkt brukar svartmåla människor med en speciell slags blick. Att jag av erfarenhet känner igen blicken från andra människor som gjort mig illa tidigare i livet. Det finns en slags galenskap och hat som gömmer sig i ögonen. De vet om att vissa ser dem. Ett visst hånleende i blicken säger att alla inte ser den trasiga själen bakom masken.

Spring för livet när du märker att ingenting de personerna säger överenstämmer med vad de gör.

"If you asked me now
what's in a crowd?
there's thousands of faces
with thousands of ways to be hurt for free"

Jag hoppas att folk använder sitt förnuft. Jag hoppas nästan än mer att de använder sitt förnuft när deras handlingar kommer att påverka människorna runt omkring oss. Ofta i vår vardag förlitar vi oss på andra utan att reflektera, utan att vara kritiska för deras omdömen eller avsikter. Vi litar på matproducenter då vi äter deras mat, vi litar på företags avsikter och omdöme då vi konsumerar.

Vad händer då människor som inte bryr sig om sina medmänniskors välmående kringgår regelverken och kommer undan med att göra illa konsumenterna? För sin egen överlevnadsskull kan det vara bra att ifrågasätta andras avsikter och motiv även om det är svårt. Det kan vara besvärligt då man utgår ifrån sig själv och sina egna principer om man har sådana som innebär att man inte medvetet vill göra illa andra.

Hur kommer det sig då att jag just nu funderar över detta? Jo, jag tänkte på anvädningen av FASS. Tänkte på alla inom sjukvården som använder FASS i brist på...

Finns det egentligen någon som har haft en verkligt lycklig uppväxt? Jag menar någon som faktiskt har haft en lycklig barndom som inte har förträngt delar av den respektive accepterat att det var som det var och gått vidare bara. Jag tror att alla är mer eller mindre “fucked up” på grund av saker som hände dem tidigt i livet. Det påminner mig om vad en vän skrev nyligen i sin blogg. ”Det finns inga friska patienter. Det finns bara patienter som inte är tillräckligt undersökta”. När jag läste det så garvade jag ordentligt. Jag tyckte att det var så sant. Tyvärr, är det egentligen inte det minsta roligt. Det är ganska sorgligt allting.

Det finns nog inga normala människor. Jag tror aldrig att jag har träffat någon. Alla har vi någon/några ”onormala” egenskaper som gör oss mindre som alla andra men samtidigt precis som alla andra. Det är mer normalt att vara avvikande annorlunda någonstans än att vara helt som alla är generellt sätt. Det är tur att alla har sina sidor som inte är som alla andra....

"I wake up to the sound of rain upon my sill"

Idag kommer att vara en sådan dag då jag ifrågasätter allt.