HemmaHosMalin
"EAT YOUR HEART OUT, ALLIS ON!"
It's like I died and went to heaven. Dolly-heaven.
Jag är ledsen hardie. Att du missade. Och att du hopades att det skulle vara kasst. För så klart var det anything but. Nu kan jag inte minnas att Dolly nånsin gjort något som varit kasst, men i Globen igår gjorde hon inga fel alls. Hon har alla rätt, och jag tror att det är större än man förstår.
Jag har ändå försökt hålla viss distans till Dolly Parton. Hon är inte nummer ett, jag har kallat henne mina idolers idol. De som jag lyssnar på idag har alltid lyssnat på och beundrat Dolly. För. Att. Hon. Är. Den. Största.
Inom countryn finns ingen större kvinnlig artist (as much as it hurts to say...) och jag är country så naturligtvis har jag sett fram emot konserten. Massor. Men jag hade inte riktigt kunnat föreställa mig hur det skulle vara att sitta där. Så nära Dolly Parton (vi sitter på långsidan men det var riktigt bra platser I tell ya). Och hon är på riktigt. I all sin plastighet.
Och det är ju inget det hycklas om. "Thanks for comin out Y'all!" Och sen tackar hon oss alla för att vi köpt biljetter, för som vi vet, det är dyrt att se så billig ut som hon. Den som känner till Dolly har hört henne kläcka samma line många gånger förut, men ändå ler jag. Jag ler som ett jävla fån hela konserten igenom. Även när jag grinar, för det GÖR jag. Hon sjunger Little Sparrow acapella och det är helt tyst i Globen. Inte som bara lite prat-tyst. Det är tamejfan helt knäpp-släpp-en-knappnål-och-det-hörs-bort-till-Gullmarsplan-tyst i Globen när hon sjunger med den dör rösten som inte i ord går att beskriva och då kommer det tårar. Det är oundvikligt. Och gåshuden, den vill aldrig riktigt lägga sig, och genom hela alltet fånler jag. Det jag känner är att när Dolly sjunger, live så som igår, så som jag bara kommer att få uppleva den här enda gången, då finns hennes röst inte bara i mina öron. Inte bara i huvudet och i sinnena. Hennes röst och hennes sång den finns nånstans inne i bröstkorgen. Den bygger ett litet bo där. Den är som bomull. Som bomull med små stygn som pickar på hjärtat, snurrar lite runt ryggraden och drar i strängar som jag, helt ärligt, inte visste fanns där.
Jag vill så gärna ta in allt det här, greppa det hela och förstå hur stort det är. Men det går inte. Jag håller i kameran men jag kan inte använda den, kan inte skifta fokus. Som tur är har jag en man med mig som är totalt oberörd av Dollys uppenbarelse där nere på scenen så han får vara fotograf (många fina bilder blev det, kommer till bildbloggen). Johan förstår inte min hänförelse, men han respekterar den. Typ. Dolly sjunger I will always love you, sitt paradnummer (inte som extranummer utan mycket smart invävt nånstans mitt i) och det är vackert så man kan dö. Bredvid mig sitter ett äldre par från, jag gissar utifrån dialekt, Dalarna. De håller hand och hånglar och gör såna där mysiga pargrejer som man ska göra till en smäktande ballad. Då lutar sig Johan mot mig och jag hinner tänka att å vad fin han är som tar in det här ögonblicket på exakt rätt sätt, innan han viskar i mitt öra; "Om jag inte får gå och pinka nu kommer jag att dö." Nog om det.
Dolly är över 60 år. Jag har i princip vårdat tanter i hemtjänsten i hennes ålder, men hon dansar runt på scenen i sina klackar. Hon säger att hon inte gillar trappan men hon har stilettklättrat i scentrappor i fyrtio år. En av damerna i kören ser ut att vara gammal nog att va Dollys morsa. Troligtvis är hon i själva verket bra mycket yngre än DP herself.
I pausen byter hon outfit och peruk. Hon dansar med en Elviskopia. Hon spelar gitarr, banjo, munspel och ett par andra märklig twangiga instrument. Till The grass is blue (min favvo) sitter hon bakom flygeln (som Norah Jones gjorde i sin tolkning) men jag tror inte att hon spelar på den.
Hon kör en del covers. Byrd's Turn, turn, turn. K. Kristofferson's Me and Bobby Mcgee, och mot slutet lite Lennon. Hon tycker att vi ska ta med oss kärleken från Globen ut i verkligheten och vi ska älska varandra. Grannar och bekanta. Och naturligtvis gör vi inte det. Men när hon sjunger Imagine vill man gärna tro lite extra. Tändarna åker upp på parkett, det gungas i stolsraderna och det är riktigt riktigt teary eye beautiful.
He's alive är ett klyftigt finalnummer. Den är inte i närheten av de mest kända låtarna (till och med den allsvetande dalmasen som högt och tydligt deklarerat alla låtar i förvåg får se sig slagen på fingrarna där. Av mig givetvis) men det är nog en av de pampigaste hon gjort. Och jag är inte religiös. Jag är så långt ifrån man kan komma (så det är rätt konstigt egentligen att jag lever och andas en musikstil som är till 50% hjärta och smärta, till 25 my tractor's gone n I'm drinkin me lonely och de sista 25 är direkt dedikerade till jesus - men vackert är det) men jag får stenhårda rysningar när hon sjunger om uppståndelsen. Och jag blinkar bort en tår. Och ler.
Så länge jag kan minnas, när det har snackats konsertminnen, så har min pappa med chills och inlevelse alltid återkommit till två stora stunder i sitt liv. Pink Floyd och Springsteen. De är för honom oslagbara, så vitt jag förstår.
Well, jag är rätt säker på att jag har haft mitt moment. När jag är 50 (vilket du inte är än pappa, du är jätteung och pigg och asfräsch ;) kommer jag fortfarande att prata om Dolly Parton i Globen 2007. För det blir inte större.
Fast jag är inte helt otrogen. Jag glömmer inte helt vem som är mig närmast. Nån gång tänker jag, där står Dolly Parton. För bara ett par månader sen sjöng hon en kramig duett med Reba. Fan va stort det är.
För att avsluta med nåt icke-stort. Globen lär ha varit jampacked med kändisar igår. Jag såg ingen. Men när jag klev in i vår sektion och liksom blickade uppåt kom jag att stirra rakt på Christer Ulfbåge (av alla jävla människor). Han stirrade långt ner i min urringning och när jag tittade till en andra gång (av nån annan jävla anledning) fick jag en ful-gubbe-blinkning som gav helt andra rysningar än de jag fick av Dolly.
Skrivet av HemmaHosMalin, 2007-03-17 10:29
Tur att du verkar knarka country... jag har nog lite mer som Johans inställning så jag hade antagligen hatat det ändå ;)
Christer Ulfbåge nyheten är numera såld till Aftonbladet :)
Skrivet av h-core, 2007-03-17 10:52