En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
Heroin

never again.

When Life

Det har blivit som ett beroende.

Som någonting jag måste göra för att känna mig uppskattad, älskad, bekräftad.
Behöver jag det? Behöver jag er?
Jag tror det är ett av mina starkaste karaktärsdrag.
Behovet av uppskattning. Jag hatar att vara ensam.
Inte att vara självständig, jag har alltid varit en väldigt självständig varelse, men att vara ensam.
Det är stor skillnad på självständig och ensam, men jag kan inte förklara skillnaden.
Den ligger nånstans mellan att njuta av vara ensam hemma en hel helg, och att vara ensam hemma ett helt liv.
Ensamhet gör mig sjuk, ensamhet gör mig rädd, maktlös och nerslagen.
Jag behöver älskas, jag behöver uppskattningen, spelar ingen roll i vilken form, bara jag slipper ensamheten.

Varför sitter jag och skriver det här? Varför är det bara under mina depressioner som mina fingrar skriver www.bloggis.se på tangentbordet?
Varför skriver jag aldrig på den här sidan när jag är glad och mår bra?
Det är inte sådant folk vill läsa.
Det är samma med tidningar. Löpsedlar som "Nytt bombdåd i Irak" säljer inga lösnummer.
På varje löpsedel numera är det antingen vad dokusåpastjärnan gjorde i helgen, hur du lättast går ner tio kilo på en månad eller den klassiska "vanlig huvudvärk kan vara livsfarlig sjukdom."
"Varför skriver ni om sånt här, när människor dör av krig och svält varje dag?"
Det är det folk vill läsa.
Sanningen är ju sådan.
Samma med bloggande. Ingen är intresserad av att läsa om när du var på bio med dina klasskompisar, ingen vill läsa om hur lyckligt kär du är för tillfället.
Folk vi ha känslosamma eller hårt kritiserande inlägg, inlägg som väcker känslor och debatter.
Därför sitter jag här och skriver, därför har folk kontaktat mig efter att ha läst mina inlägg.

Och vad ska jag skriva denna gången?
Det känns som att mitt ordförråd tömts ut.
Jag är inte den författare jag en gång var.
Hur jag än försöker så får jag inte till det längre.
Men jag vill.
Vill berätta, vill förmedla mitt budskap, vill kunna hjälpa andra i samma situation.
Men hur skriver jag det?
Hur berättar jag om ett liv som slogs sönder på bara en minut, utan att bara verka "emo"?
Jag vill inte måla upp en bild av mig själv som självdestruktiv.
Jag vill vara sann.
Jag vill vara en sann författare.

Skrivet av Heroin, 2007-10-26 00:27

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?