never again.
Every one I know goes away in the end
Tyvärr, du är försent ute.
Du kan ju fan inte tro att du kan ignorera mig i över ett halvår och sedan bara komma tillbaka och låtsas som om inget hänt.
Hade du ringt mig då, i oktober förra året, hade jag blivit överlycklig.
Nu blev jag mest äcklad.
Eller...förvånad.
Jag vill inte.
Försök inse.
Jag vill inte.
Jag är väl en sån person man kontaktar när man vill knulla antar jag.
Eller ha något annat.
Inte någon sådan man umgås med för nöjes skull.
Tror du inte det är genomskinligt att du hör av dig klockan tre på natten och vill komma hit, men aldrig annars?
Jag går inte på det där, men jag blir inte arg heller. Inte ett dugg arg faktiskt.
Jag är så otroligt van, och det är okej.
Vi spelar spelet.
Men jag tror inte blir så mycket mer nu, du gör mig inte knäsvag längre.
Jag ligger och försöker intala mig själv att jag faktiskt har det jävligt bra.
Det finns folk som svälter, folk som blir våldtagna och misshandlade av sin egen pappa, folk som bor i krigshärjade länder och så vidare, och sen sitter jag här och klagar över att alla "vänner" jag har sviker mig, alla killar jag hittar bara vill knulla och aldrig något mer, och över att jag har ett så trist sommarlov. Vilket förresten är mitt eget fel, eftersom jag inte fixat några pengar.
Fast om jag hade pengar - vart skulle jag åka?
Kanske lika bra att inte ha några.
Onödigt att klaga i alla fall, det kunde ju varit värre.
Men känslan sitter ju där, och den går inte att mota bort.
Jag känner mig bara jävligt...sviken.
Sviken och ensam.
Det var enbart mitt eget fel för jag gav mitt förtroende till någon jag inte ens kände.
Jag skulle ju inte lita på folk mer.
Straffet för att jag bröt det löftet jag hade till mig själv var ju att jag blev sviken.
Och det borde jag ju ha räknat ut.
Människor är onda varelser.
Ändå är människor den farligaste drogen jag testat.
Jag är beroende av människor, vissa människor är jag verkligen beroende av.
Jag försöker trappa ner, beroendet måste bort, måste avvänja mig.
Men så är jag där igen.
Det räcker nästan med ett "förlåt, det var dumt gjort" från en människa som svikit, så är jag tillbaka i beroendet igen.
Jag vet att inte är bra för mig, jag måste lära mig att klara mig själv, men jag hamnar i träsket gång på gång.
Klarar mig inte ensam. Måste ha någon.
Och såfort jag fått någon måste jag klamra mig fast som om det gällde liv eller död.
Jag antar att det är därför ingen vill stanna.
Everyone I know, goes away in the end.
Men jag saknar dig i alla fall.
Jag saknar någon jag inte ens känner.
Det är bara sjukt, men...
Jag saknar allt hos dig.
Jag vet inte varför du var så jävla speciell egentligen.
Men du var verkligen speciell, för mig.
Synd bara att du skulle vara precis som dom andra.
Skrivet av Heroin, 2008-07-27 08:20
Kommentera: