När det omöjliga blir möjligt
Flyga nde vingar
Vissa där hemma har börjat kalla mig brunkern, men inte vet jag. Försöker bara göra mitt bästa varenda träning nu, har väl inte alltid lyckats tycker jag själv men jag är en fighter, helt enkelt så håller jag på att lära mig flyga med mina vingar. Iallafall så är säsongen slutspelad för mig iår, mina VIK vänner har 2matcher kvar, bortsätt från AJ då som ska lira slutspel, det roligaste på hela säsongen.
Om jag skulle försöka mig på en kort o sammanfattad slutsummering av den här säsongen;
Allt började kanon, tränade riktigt hårt i somras, låg på runt 12-16 timmar i veckan, ibland 3pass/om dagen. Dom första veckorna kändes allt bra och matcherna gick hyfsat bra. Därefter började knät att göra ont igen och en operation kändes som det enda alternativet, höll på o gå av och på hela tiden. Eftersom läkarna i Västerås fiaskade med mig så fick jag vände mig hemåt efter en månads velande. Hemma tog det 1 dag för att få MR och 2veckor för operation. Operationen gick galant och kunde gå på igen efter 3veckor. All form från sommaren var som bortblåst och jag stod på 0 igen. Spelade 2serie matcher(mina första för säsongen), den första hemma mot Bofors gick galant, en ren viljeprestation. Den andra borta mot Valbo så kändes kroppen tung och ospelbar. Fick konstaterat 2 veckor efter att jag bar på körtelfeber, som bröt ut ungefär samtidigt som resultaten. Låg med 40graders feber i över 1 vecka. En jobbig period och jag tappade 8kilo i vikt och var konstant trött. I mitten av Januari igen fick jag godkännande att börja träna igen av min läkare, kändes helt okej men det blev bestämt att jag skulle bli förflyttad till ESK. Den här korta tiden i ESK har varit helt okej, tror jag behövde komma bort en stund och spela för att det är kul igen. Har gått upp och ner lite där hemma, men snittade 1-2poäng per match iallafall. Men nu känns det som jag är på gång iallafall, har alldrig varit mer sugen på spel än vad jag är nu. Mina blickar är mot nästa säsong, tänker inte säga att det är mitt år, för det sa jag det här året, tror jag mer säger att iår då jävlar!
SÄsongen har varit påfrestande både psykiskt och fysiskt men jag tror att det är dags att lägga det bakom mig. Det är dags att börja svettas, att börja lida, man kan kanske inte bli den bästa över en sommar, men man kan bli den mest vältränade, för att lira i den högsta ligan krävs blod svett tårar. Även som det ibland känns som om ingen tror på mig, så vet jag att det finns dom som gör det, er tackar jag mer än allt, jag gör det inte ensam, jag har er med mig<3
Det jag gör, vill jag återspegla i er, ingen klarar av att vara ensam
Skrivet av JonasKarlsson, 2008-03-06 11:36
Kommentera: