KILLMEOREDIEs bloggis

Det är en historia om två vänner som vandrar i öknen. Vid ett
tillfälle börjar dom gräla och den ena ger den andra en örfil. Den
senare, som får ont, men inget säger, skriver i sanden: "Idag fick
jag en örfil av min bäste vän". De fortsätter att promenera och
kommer till en oas, där de bestämmer sig för att bada. Den som fått
en örfil tidigare, håller på att drunkna men hans vän räddar honom.
När han kommit till sans igen, skriver han på en sten "I dag
räddade min bästa vän mitt liv". Den som givit örfilen och sedan
räddat sin vän frågar: "När jag
skadade dig skrev du i sanden och
nu när jag räddat dig skriver du på en sten, varför? Den andra
svarar: "När någon skadar oss skall vi skriva det i sand där
förlåtelsens vindar lätt kan sudda ut det.
När någon gör något bra, bör vi gravera in det på en sten där ingen
vind någonsin kan sudda ut det. Lär dig att skriva dina skador i
sand och dina glädjeämnen på sten".

Snälla,...

aja, är hemma, jag orkade inte gå till skolan idag. mina ögon var ILLRÖDA imorse, och jag orkar inte. det kommer vara så konsitg stämmning i skolan nu! kommer inte ha nån att vara med, allt kommer bara att vara fel. hur kommer det här att sluta, vart kommer det att leda mig. jag vill inte att det ska sluta här. allt går fel nu, allt går åt helvettet! jag hoppas vi rett ut det här tills imorgon iallafall, men det kommer inte vara som förr. allt kommer att vara annorlunda. men det SKA nog ordna sig, allt är ju bara ett misstag, iallafall det ena! snälla älsklnig kom tillbaka till mig, jag klara mig inte uta dig, ska det varkligen bara ta slut här och nu. det går ju inte, förstår du inte att det är nu jag behöver dig som mest. allt går fel, jag behöver dig älskling. men nu har jag inte många kvar längre. en försvinner, jag behöver dig, men då försvinner du ockdå. tror ni jag klara det mycket mer ?

ska jag verkligen vara kvar? hur många vill det? inte så månag, jag skulle bara vilja att alla kunnde älska mig som den jag är , men nu är det så att ingen gör det. alla vill ändra på mig, jag får inte vara min själv. kan jag inte bara vara en sånn som alla älskar? kan jag inte vara den alla vill vara vän med och aldrig kan bli arg på. jag måste acceptera så mycket i mitt liv, jag måste acceptera att du hatar mig, och att ingen kommer att älska mig lika mycket som dom älskar nån annan -.- nu är allt slut, jag har inget att leva för längre. allt det jag har försökt bygga upp har blivit förstört. du vet hur de är, du vet hur JAG är. men ändå gör du det. du vet hur jag kommer att må nu. är det bara för att du inte gillar mig ska du fanemig inte göra det på det här viset. det bevisar bara hur jävla feg du är. du vågar inte göra det på ett annat sätt. eller är det bara så att du vill såra mig extra mycket. för om det är det du vill så har du lyckats, och det...

Jag vill bara bort, bort från allt. nån ignorerar mig, och en av mina bästa vänner är AS sur på mig, han kan ju inte ta upp det nu .. det var ju länge sen. Jag orkar inte mer. Alla har problem, jag finns alltid här för dem, de finns alltid här för mig, med det känns inte så längre, jag bara lyssnar och lyssnar, men vem lyssnar på mig. Jag tror det finns nån ja, men .. som veeerkligen bryr sig. ag trodde att jag var lycklig som hade er, men nu har hälften av er försvunnit och det visar sig att jag har 1 eller 2 kvar. Folk säger: "Men du har ju mig". men det är inte sant, hur många av dom som säger det tycker inte att det är jobbigt att höra mig gnälla. Aja, jag får väl ta det som det kommer, men .. det har jag ju alltid gjort, och se vart det har lett mig. Kan man inte omprogrammera min hjärna, göra så att jag gör som alla vill, så jag blir en som alla älskar och tycker om!
Men snälla, det är ju patetiskt, .. jag vill ju inte att du ska göra så mot mig, du vet att...

Ser ni smärtan? Känner ni den, hör ni den? Dela den med mig, så slipper jag vara ensam för en kort sekund. Jag är arg och rädd. Jag förlamas av skräcken när demonerna befaller mig att skära, att rena mig själv, att dricka mitt blod. Men rädslan försvinner med blodet. Vissa dagar får jag inte äta för demoneran, vissa nätter fär jag inte sova, vissa morgonar får jag inte gå upp. Det är demoneran som bestämmer och deras makt över mig är total. Jag vågar inte trotsa dem, för om jag gör det lämnar de mig inte ifred. De har en förmåga att dyka upp överallt, i drömmar, under kudden, i tv:n och i musiken. De befinner sig alltid i närheten, några steg framför eller bakom mig. Jag kan inte urskilja någon mening med min smärta, Varje dag är en kamp. Att gå upp på morgonen, att orka måla läpparna röda och ögonlocken svarta, att skriva, att gå ut och köpa cigaretter, att vara social, att ringa ett telefonsamtal, att åka kommunalt, att försöka sova, ja allt är en kamp som...

"M" är sur på mig, tror jag, jag mår inte bra nu bara, "A" vet att jag har gillat honom, men han vet inte att jag fortfarande gillar honom. Men aja, ingen i skolan har saknat mig, när jag loggade in på MSN var det INGEN av 30 som var inne som skrev.. men efter ett tag skrev nån!
Men inte "S" eller "F", jag bryr mig inte, men man brukar väl fråga vart ens kompis vart om man inte var i skolan .. eller? Det gör iallafall jag! Orkar bara inte mer, mamma är så jävla orättvis, fortfarande och ger jävlafittkukhorungen till syster ALLT hon vill ha eller ber om ..
Aja, jag lovar att ingen bryr sig mycket, hatar skolan, var hemma idag! Förrut var skolan nåt jag såg fram emot för att få träffa alla, men nu har jag ingen att se fram emot att får träffa! Ingen vill ändå ha mig i skolan, alla är typ glada när jag inte är i skolan.