En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Kambodjas bloggis

Ronneby till Stockholm, åter till Ronneby

Ronneby.
Där jag föddes och växte upp. Visste inte att det fanns en värld utanför Blekinges gränser.
Att bli något riktgt stort, vad skulle man ha det till?
Vad skulle man ha en massa pengar till?
När man är liten så är inte problemen större än en Barbie som tappat huvudet, så hur skulle man då veta att just JAG skulle växa upp en dag och behöva ta ansvar. Det gjorde ju ens mamma och pappa så bra, eller hur? Så som livet då va, så skulle det vara. Sen att man fylllde år och bara firade en siffra, det va väl inget konstigt. Det va ju bara en dag som bestod av massa tårta och nya leksaker.
Sen helt plötsligt blev man fylld med bekymmer och problem. Tankarna och det dåliga självförtroendet trängde sig på ovälkommet och man fick ont överallt, mest i själen.
Den lilla orten som man älskade och trivdes i förvandlades till en liten bur där allt blev slemtrian. Trampade runt i samma ruta varje dag. Slutade bli rädd för mörkret och nattlampan plockades ner, plötsligt blev det ens enda trygga famn. Natten.

Man ville ha mer, lämna allt och det gjorde jag. Tack.

Stockholm.
Där jag föddes... på nytt.
Det fanns alltså något mer än Ronneby. Först trivdes jag och det "pumpade stad i mina ådror". Allt va fantastiskt, stad, trafik, liv och massa fest.
Men en dag vaknar jag upp och få för mig att detta va för lite. Ångrar mig och vill tillbaka till den ännu mindra orten igen. Why!!!?
Men en dag sitter jag på pendeltåget in till stan, lyssnar på Lars Winnerbäck. Det är halvmörtk ute och jag få syn på Stockholm stad. Jag blev kär. Sheraton hotel hade aldrig varit så vackert som då.
En utländsk man i kostym kommer och lägger en inplastad lapp på varje säte... "Skänk mig några kronor så min familj kan få äta imorgon". Jag log och tänkte detta få folk i Ronneby att rygga och höja på ögonbrynen om det skulle ske där. (Tro mig, jag har sett det). Men sen kunde jag inte hjälpa att tänka på att mannen som lagt lappen faktiskt bar en väldigt fin kostym och lappen va väl inplastad. Han va välkammad och hade guldsmycken på sig.
Så tänkte jag på en dag när jag gick med Nattis i Gamla stan och hörde det finaste ljudet från en fiol och medans ljudet kom närmre ser jag en liten pojke och han mamma med slitna kläder stå och spela.
Så vem skulle jag skänka pengar till? Mannen med kostym och inplastade lappar eller till mor och son med slitna kläder och en kartong där de stod de enkla orden "Vi är hungriga".
Valet är ju inte så svårt.

Medans tre år gick här uppe i storstaden såg jag mina gamla klasskamrater som aldrig lämnade Ronneby, blev tillsammans med sin barndomvän och skaffade barn och gör inget annat än festar. Har inget behov attt lämna spriten, barnen och tjejen för att leva.
Så då tänkte jag "det är okej att flytta tillbaka nu".
Och min kärlek till Ronneby har blivit så mycket starkare det senaste året.
Jag ska tvinga mina barn att flytta från staden eller landet, bara för ett tag. Det gör en starkare. Det har iallafall gjort mig starkare.

Skrivet av Kambodja, 2009-08-05 14:28

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?