En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
LattjoLajban

En rymdfarares äventyr

Vad jag såg och hörde från Guds utpost

Att människan är skapelsens krona är det väl inte många som ifrågasätter. Uttrycket är visserligen egenmäktigt utfärdat, men det gör inte så mycket: Hade vi frågat en val hade svaret uteblivit ändå. Kanske påstår valen att den är skapelsens krona, utan att för den skull ha frågat sillen om det. Om världen utanför havet har de bara gissningar att luta sig mot; ingen uppstigen har ju kommit tillbaka och berättat om världen däruppe.

Varför jag tar upp detta beror på ett sällsamt inträffande jag var med om för en tid sedan. Det är nämligen så att jag, högt uppifrån rymden, fick skåda en sandlåda i Stockholm. Säkerligen hamnade jag alldeles nära Guds närmaste himlapostering, så avståndet till Jorden måste varit högst väsentligt. Hur jag råkade landa på dessa avlägsna trakter är en lång historia som jag inte tänker ta upp här. Så mycket kan dock sägas att det var affärer förstås som var resans grundidé, men saker gick snett och olika problem dök upp så att jag var tvungen ta en omväg via den nyss nämnda utposten.

När jag var i begrepp att förbereda mig för nedfärd till Jorden dök det upp två varelser. Det är möjligt att de patrullerade gränstrakterna framför utposten. Någon skulle benämna dem som keruber, en annan kanske som änglar. Nå, jag frågade dem aldrig om titel eller rang. Eftersom jag inte var säker på vilken lysande liten prick som var Jorden där borta, fick jag låna en kikare. En sådan kikare har jag aldrig påträffat. Det är möjligt att vi om en miljon år kommer ha en likadan modell i var mans hand.

Eftersom jag visste riktningen på ett ungefär, fick jag snart syn på Jorden. Enbart genom att böja huvudet framåt en aning zoomade kikaren in på Stockholm. Plötsligt hade jag närbild på en sandlåda och där var det full aktivitet. Kikaren hade ju en obeskrivlig förstoringsförmåga. Lika märkligt var att ljudet från sandlådan hördes som om jag själv stått bredvid, trots det enorma avståndet.

Det visade sig att det var en vuxensandlåda där man kan leka samtidigt som man får känna sig viktig och tro att folk ändå kan ta en på stort allvar. Med grälla plastspadar och hinkar lektes det som aldrig förr. När man byggde sandkakor hördes klappret mot hinkar. Skapelsens vuxenkronor var i farten.

Snart insåg jag att det var marknadsstrateger och reklamnissar som fylkades i lådan. En reklamkampanj på pelare och stortavlor avhandlades för Lindex räkning.

– God bless America! utbrast en i sandlådan till tecken för mötets början.
– Och bless oss också, sa en annan.
– Och denna sandlåda och Sverige, sa en tredje.
– Men inte katten för den har varit här igen och pinkat.

Det fanns en plastgrävskopa som flitigt användes. Små gulliga plastlastbilar med tippflak fanns det flera av.

– Vi har ett antal läckra bilder, såna där förföriska, och så tar vi stort över hela bilden: "We love boobs."
– Jamen, det heter ju "Vi älskar tuttar" på svenska.
– Visst, men det vore ju pucko att säga det på svenska. Låter som porr.
– I USA skulle detta inte gå. Kristna lobbyn, allmänhetens moral, du vet.
– Ja, jag vet. Men svenskarna gillar ju vad skit som helst på engelska. Här är det inget problem.
– Det blir ju liksom mer attraktivt på engelska. Flärd och stora världen hos Lindex. Produkten i sig, behån alltså, är det ju inget speciellt med...går lika väl å köpa på stormarknaden.

Det klapprades spade och tippades sandflak en stund.

– Fast jag vet inte. Det finns ju närapå nio miljoner svenskar här i Sverige, och det är ju svenska som är språket. Jag menar, det finns ju ingen svensk identitet i detta, liksom.
– Det förstås. Ett uns av svenskhet vore ju djärvt. Vi är ju ändå på hemmaplan. Hmm...

All rörelse stelnar. Det blir helt tyst utom fåglarna som kvittrar, helt ovetande om stundens allvarstyngd. Man sitter spända och anstränger sig till det yttersta för att hitta på ett uns av svenskhet. Hmm...

– Men hallå! Vi kan ju flika med en text längre ner.
– Vadå? Säg!
– "25 procent på alla bh:ar t.o.m. 19 februari".
– Du e en klippa! Där satt den!
– Otroligt fiffigt. Men, ja, då har vi löst problemet, eller hur?

Förlösta miner. Rätta till slipsen. Njuta av den omisskännliga tillfredställelsen efter ett väl genomfört, viktigt beslut. Dags för uppbrott.

– God bless America! utbrister en i sandlådan till tecken för mötets slut.
– Och bless oss också, sa en annan.
– Och denna sandlåda och Sverige, sa en tredje.
– Men inte katten för den har varit här igen och pinkat. Eller sa jag det förut?

Skrivet av LattjoLajban, 2006-02-25 11:58

Kul blogg:)

Skrivet av Diana, 2006-02-25 12:19

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.