En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
LattjoLajban

En rymdfarares äventyr

Sergej kommer

Där ligger den, i facket för räkningar. Jag hatar den och ännu mer hatar jag de äckligt giriga direktörerna och riksdagen bakom den. Nu slår kilowattpriset på el rekord. Om jag fick bestämma skulle jag göra så här:

1. ta reda på vilka riksdagsmän som röstade för avreglering av elmarknaden
2. förpassa dem till straffarbete i saltgruva i tre år
3. avskeda direktörerna, frysa bolagens tillgångar och ogiltigförklara alla fallskärmar och bonusprogram. Samhällstjänst i ett år genom att städa offentliga toaletter
4. förstatliga elsektorn så medborgarna kan kräva ansvar av folkvalda politiker

Arla morgonstund
du har guld i mund
ge mig ett skålpund
av ditt bomullsgrund
till mitt luftslott i den gröna lund
önskar herr Gula Hund (jag kom på det just nu)
---------------------------------------------------------------

Man ska vara beredd på långa ensamma stunder när man susar i rymden. För susar gör man alltid, även när man landat på en stjärna. Stjärnan susar runt sin axel och själv sitter man på en lagom sten och tar igen sig. Det gjorde jag för tolv år sedan på AX 112 som jag numera har döpt till Sergejevitsh. Det var där jag för första gången fick göra bekantskap med Sergej, min ryske kollega.

Jag satt på dåvarande AX 112 alltså, en slocknande dvärg, och knaprade av min matsäck. Min raket stod ett jordiskt stenkast från mig. Då plötsligt såg jag hur en meteorit föll ner, rakt mot mig tycktes det som. Milda Matilda, tänkte jag, här finns ju inget skydd. Bara låtsas som ingentig så jag petade i mig korvmacka och drack kaffe till med darrande händer. Då small det med ett herrans brak. Jag kastades i väg, mackorna och mjölkflaskan studsade upp i rymden och la sig i bana runt AX 112. När jag kom till sans igen såg jag att raketen var bortpulveriserad, bara grundbulten låg kvar.

Det var lite ledsamt att stå där och veta att det var på ens egen, blivande begravningsplats.

Men säg den olycka som varar för evigt. Strax fick jag se en ny meteorit på väg mot mig. Det var ju en j-a trafik helt plötsligt. Jaja, slå ner på mig bara, jag ska ju ändå dö. Det visade sig dock att meteoriten var en raket som landade. Efter landningen såg jag en hand som vinkade i fönstret. När jag gick fram öppnades dörren och jag var inne hos Sergej.

Vi var lika förvånade båda två. I rymden brukar man inte råka på folk. Sergej satte sig vid ett bord, bjöd mig att sätta mig och började rulla en papiross. Han hade på sig en röd stålhjälm som han tog av sig. Efter ett par giriga bloss utbrast han:

– ƒ«'>?A∏πµfl˝◊⁄∑∑‡ (Här var det kyrillisk text men Bloggis ville inte ta det).
– Förstår inte ryska, njet! sa jag.

Sergej gick till ett skåp och tog fram en flaska vodka, en burk saltgurka och två lökar som han delade i halvor. Han skar fram några skivor av mörkt formbakat bröd. Sen satte han sig och fyllde i två glas.

Efter ett tag, hur det nu kom sig, började vi förstå varandra. Talet kom i gång.
– Sergej, sa han och sträckte fram näven.
– Peter, sa jag. Det lät väldigt futtigt i en rymdraket mitt i universum.

Det visade sig att vodkan var egentillverkad, gurkorna och brödet kom från hans fru.
– Här, sa Sergej och sträckte sig efter den röda hjälmen, lirkade fram ett fotografi ur stoppningen. "Grusjenka, min älskade maka", sa han. På bilden såg jag sinnebilden av en riktig rysk matushka, en högst frodig kvinna med ett brokigt förkläde och röda kinder. "Hon måste vara mycket längre och bredare än lille Sergej", tänkte jag. På Sergejs frågande blick kunde jag bara svara med att slå ut armarna: "Ungkarl, egentligen frånskild, har bild på ex-käringen hemma på väggen, använder den som en piltavla." När Sergej till slut förstod vad jag menade med "piltavla", blev han förskräckt och svepte i sig dubbla glas. Sedan blev han fuktig om ögonen, tog på sig sin hjälm, letade reda på sin balalajka och stämde in med "Volga, Volga".

När mörkret föll, somnade vi. Innan dess hade jag hämtat in grundbulten. Nu var det 180 minusgrader ute. Värmeelementet var på och lyste orangerött i kabinmörkret. Mitt i natten studsade jag till när gökuret gol midnatt. Sergej endast vände på sig och tappade papirossen ur mungipan. Röda hjälmen hade han ännu på sig.

Fortsätter

Skrivet av LattjoLajban, 2006-02-26 08:45

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.