En rymdfarares äventyr
Mot månens baksida
Med dagens mått mätt var Olof Palme den internationella rättvisans man. Han vågade jämföra krigsbrytarnationen USA med ondskan själv i Vietnamkriget. U-ländernas rättvisekrav mot den roffande imperialismen hade sin röst hos Palme.
Med Palmes utrikespolitik skulle vi i dag slippa eventuella terroristattacker mot Sverige. För skulle det hända hos oss är det Freivalds och Persson som bjuder in dem. Deras ivriga rövslickeri för USA och EU samt apartheidstaten Israel har berett vägen.
-----------------------------------------------------------------------
Fortsättning
Det var kaffedoften och Sergejs slamrande som väckte mig.
Vi måste sticka strax. Stormen kommer om en timme. Den förintar alla fientliga föremål, sa Sergej. Vi kunde fortfarande förstå varandra. Tada!
Jag fattade snabbt: Raketen var ett fientligt föremål.
Du vill hem nu, kan jag tänka mig.
Det var sant. En raketlös rymdfarare är ingen rymdfarare. Hem och bygga en ny raket.
Ja, hade det inte varit den förgrymmade meteoriten...
Jag ska skjutsa dig. Skulle ändå fara hem för att bunkra. Men säg, hänger du med till månens baksida, jag ska visa dig något?
Där hade jag aldrig varit. Tid har en riktig rymdfarare alltid. Sergejs kroppshållning verkade dock onaturligt spänd. Lite ängsligt frågade jag:
Du Sergej, hur länge har du hållit på med rymdresor?
Han räknade med fingrarna ett tag.
Äh, det vet jag inte så noga. Barnen var små när jag stack första gången. Nu är de gifta och har egna barn. Men jag har ju varit hemma emellanåt, nästan ett helt år en gång. Men sedan kallar vidderna och äventyret åter och Grusjenka (han gjorde ett korstecken) gråter igen...
Vid horisonten syntes ett kilometerhögt dammoln som närmade sig med enorm hastighet. Det hade blivit halvmörkt. Sergej grejade med startmotorn som hostade ett par gånger. Det lät inte förtroendeingivande.
Under tiden kan du väl ta slaskhinken och pytsa ut. Soporna förintas ju strax i stormen.
Och även vi om inte motorn snart sätter i gång, tänkte jag.
Sergej var nerböjd i maskinrummet med en kofot i den ena och en hammare i den andra handen.
Konderfonden verkar lite slö i dag, jag ska ge den en väckning, mumlade han.
Ute var det nu nattmörkt. Raketen skakade i förvindarna. Sandkornen blästrade på utsidan där det var spöklikt tyst trots den dödsbringande orkanen. Då satte motorn i gång, pysande och jäsande. Sergej satte sig vid spakarna iförd sin röda stålhjälm. Vi lyfte i sista sekund.
Månen nästa, skrek Sergej, till synes helt oberörd av situationen.
Ja, månen nästa, ropade jag upphetsad men samtidigt oerhörd lättad.
Fortsätter
Skrivet av LattjoLajban, 2006-02-27 09:33
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.