Loveaholic a.k.a Emotionjunkie
En sömng ångares bekän nelser
Årstidsbunden depression är en depression som uppträder regelbundet under en bestämd årstid (vanligtvis hösten/vintern). Lika regelbundet försvinner symptomen fullständigt. Vanliga symptom i den depressiva fasen är
*en melankolisk sinnesstämning,
*ökat sömnbehov
*nedsatt social, fysisk och/eller sexuell aktivitet
*ändrad (vanligtvis ökad) aptit med ändrat ätbeteende (sockerbehov) och viktökning
*premenstruella spänningar
*koncentrationssvårigheter
'eller ofta en kombination av dessa.
Vid vinterdepression börjar de första kliniska symptomen runt september eller oktober. Sjukdomsbilden är i regel starkast i januari, medan symptomen gradvis försvinner igen under loppet av våren. Sommaren är vanligtvis symptomfri. Hos vissa patienter uppträder hypomaniskt eller, ännu mer sällsynt, maniskt beteende på sommaren.
Ja,det är bara att inse, livet är ett evigt kretslopp.
Enda från det jag var 15 så har jag fått en liten depression på våren, när alla andra vaknar till liv och fröjdas över solljuset sitter jag och känner mig tryckt.
De senaste veckorna har jag mått sämre och sämre, och det hjälper inte att sömnen blir lidande.
Det är lite kretslopp i det också, jag kan inte sova för att jag mår dåligt, och jag kan inte må bättre för jag sover inte som jag ska.
Igentligen är det ju bara att inse att anledning till att man inte kan sova är en dust av den förbannade årstidsbundna skitdepressionen.
Jag har ju en tendens att gå i sömnen också när jag mår såhär, det kan vara vilka uppdrag som helst jag gett mig fan på.
I julas ramlade en tampong ut (twi...jag vet), som jag hade kört upp ovetandes 3 veckor innan.
Jag har även gått upp och kissat och slängt pappret på golvet och pratat 45 minuter med min mor och bestämt att vi skulle åka till tippen dagen efter.
Eller att jag gett mig på ett korståg efter socker, vilket är rätt vanligt.
Hjärnan tydligen vill ha glukos NU när man är uppe och förbrukar bränsle på natten.
I går var det så illa så jag ringde hit Danne som fick komma med Atarax som jag gav honom i somras, när jag mådde bra.
Efter 15 Neurol och 3 Atarax blev jag lagom dåsig och lyckades somna vid tolvsnåret..så underbart.
Och när jag vaknade hade jag inga pissiga papper på golvet, inga sockerpåsar utslitna ur skåpet och inga ringda samtal i samtalslistan.
Jag har fortfarande inte kollat efter några tamponger, men dom ramlar ju ut av sig själva tydligen så det får bli en överraskning tänker jag.
Det värsta är hur hjärnan lurar en att läget är mycket värre än det är.
Hur jag kan sitta och övertala mig själv om att jag är helt överflödig och helt ensam, vilket är bullshit.
Men mörka stunder på natten kan få en att tro vad som helst, det är en evig balansgång mellan ångest, logik och depression.
Om man bara hade haft en fungerande frontallob hade allt funkat lättare, eller?
Men min logiska tankegång försöker ta över om dagarna när jag försöker minnas att jag alltid börjar må bättre i april/maj.
Det är ett tag till, men har man mått skit i ett par månader kan man vänta ett litet tag till och det överväger dom elaka stunderna att knoppen mår finfint resterande året.
Tills nästa vår.
För att citera mig själv angående någon annan vår:"Har man varit lycklig i 6 månader, känns 2 veckor olycka mycket."
Likaså gäller det motsatsen, så tills april/maj så är det bara att sätta upp små postit-lappar med påminnelser till min logiska del av hjärnan, så jag inte glömmer hur det igentligen ligger till.
Tills dess roar jag mig med att lyssna på när Ekot-gubben tappar rösten och tänker att andra har det värre än mig stundvis:
Skrivet av Leionfrosth, 2009-02-01 13:42
Vad jobbigt att du har det så. Kram på dig.
Skrivet av Diana, 2009-02-01 22:31