Lis bloggis
Svenska B, 7 maj, sidor 357- 414.
Sidor: 357-415.
Datum: 9-13 november.
Handling.
Lackes och Virginias vänner Morgan och Larry hörde om vad som hänt och begav sig till sjukhuset för att sympatisera med Virginia. Väl där, finner dom Lacke sittandes bortom att kontakt utanför hennes rum, stirrandes ut i ingenstans. I Virginias rum är det fullt med högljudda och förvirrade människor ur sjukhuspersonalen. Larry gick in i rummet, för att finna Virginias säng fylld med aska, bränt kött och ett skelett som endast gick att identifieras vid Virginia med ringen på vänstra handen och remmarna som hållit fast henne i sängen. Ljuset hade gjort att hon brunnit upp, efter att Virginia bett den numera chockade sjuksköterskan att dra upp persiennerna. Hon ville dö.
Lacke är inne i en chock och tas hem till Larry, där han skriker och gråter som ett barn då chocken släppt. Han, som varit närvarande då det lilla barnet hoppat på Virginia och smittat henne, dödat henne, ville nu se barnet död. Efter en natts sömn gav han sig därifrån, för att hitta barnet.
Polisen har lagt upp bilder på Håkan i tidningarna, och Lacke känner igen honom från bara några portar ifrån hans egen. Han förstår hur morden är sammanknutna till varandra och beger sig dit för att ta kål på barnet som vållade Virginias död.
Samma morgon gick Oskar till skolan, han hade trott att Eli smittat honom efter gårdagens kyss, och var besviken när han märkte att så inte var fallet. I skolan kände han sig tom och känslolös, och var tillslut tvungen att gå därifrån, hem till Eli. På vägen köper han en present till Eli, som ska lämna Blackeberg följande kväll, och ser artiklarna om Håkan i tidningarna. Han inser hur nära polisen är att klura ut var Eli bor, om dom inte redan har det, och han springer dit.
Mer som hände denna morgon, måndagen den 9onde november, var att Staffan vaknade och beslutade sig för att ta ett allvarligt snack med Tommy, som han visste höll till nere i källaren. Han gick ner, och möttes av synen av Tommy som sjunger tvåhundrasjuttiofem elefanter balanserade och efter varje räknad elefant slog pokalen som Staffan vunnit för bästa skytt, i det som en gång varit ett huvud på Håkan. Värst av allt var att kroppen som endast hade remsor av köttslamsor kvar till huvud, fortfarande rörde på sig, levde.
Lacke hade rätt, där Blackebergsmördaren bodde fann han flickan. Han såg henne inte först, då där endast var ett badkar fyllt av vatten utspätt av blod. När han drog ur proppen blottades allteftersom vattnet försvunnit, konturerna av en blodig och skadad flicka vars hjärta nästan stannat. Han begrundade länge huruvida han skulle kunna mörda ett försvarslöst barn eller inte, men efter att ha tänkt på Virginia och övriga offer i tidningen samt fler att komma om han inte gjorde något, höjde han kniven för att hugga.
Samtidigt kommer Oskar dit och smäller skrikande till Lacke med den kub han köpt som present till Eli, så han faller åt sidan och Eli vaknar. Han hoppar efter Lackes hals, och Oskar går ut därifrån och låter det hända medan han väntar på henne i vardagsrummet.
Sedan spenderade dom natten tillsammans ända tills polisen dök upp. Det blev ett kort avsked och Oskar trodde att det var sista gången han fick se Eli.
De följande dagarna gick Oskar omkring som i en rastlös dvala, och fick plötsliga impulser som att bränna upp hela skolan. Han ser speciellt till att bränna Jimmy och Jonnys bänkar, bröderna som slagit och förnedrat honom i en evighet.
Misstankarna leder direkt till Oskar men bevisen är inte tillräckliga. Vad han inte visste var att han brände upp Jimmys och Jonnys enda minne av deras pappa, som i form av ett fotoalbum låg i en av deras bänk.
Jimmy och Jonnys hat var enorm, speciellt eftersom Jonny blivit illa tilltyglad av Oskar på isen några dagar tidigare, och hade nedsatt hörsel på ena örat som var rött och svullet. Med hjälp av Roger, Prebbe och Micke, bestämmer dom hur dom ska hämnas på Oskar en gång för alla.
Oskar stannar hemma från skolan dagen efter, men får ett samtal från sin tränare Ávila som ber honom komma och träna varken han är sjuk eller inte, och berättar att han inte bryr sig om vem som brände ner klassrummet eller tänkte ställa några frågor om inte Oskar ville det. Han går med på att gå på simningsträningen, men mestadels för att träffa Ávila, som är den enda vuxna person han kunnat prata med.
Under träningen ringer Ávilas telefon, då Jimmy slagit numret medan resten av gänget ligger i bakhåll för magistern, redo att slå ner honom. Han får ett hårt slag mot bakhuvudet och faller medvetslös. Därefter går dom ut till bassängen, med siluetter, och ber alla kliva ur bassängen utom Oskar. Jimmy håller upp vapnet framför Oskar och säger att om han kan hålla andan under vattnet i fem minuter gör dom bara en liten rispa i kinden, och klarar han det inte sticker han ut ögat på honom.
Då Oskar hålls under ytan efter många försök att ta sig loss och slutligen slutar göra motstånd och andas ner vattnet i sina lungor, är resten av gänget inte med längre. Dom hade trott att dom skulle spela Oskar ett litet spratt, inte att döda honom, men dom kunde inte stoppa Jimmy och magistern vaknade inte.
Den sista scenen utspelar sig ur Mickes ögon, då en liten flicka dykt upp från ingenstans vid fönstret och bett honom säga åt henne att hon får komma in.
Dagen efter, fredagen den 13de november, står det i alla tidningar om den dramatiska händelse som inträffat dagen innan. Det står om hur två barn avlidigt. Hur Jimmys och Jonnys huvuden slitits av och lämnats på bassängens bottnen, samt hur en pojke försvunnit spårlöst. Hur Oskar Eriksson hade försvunnit med den eller det (olika i olika tidningar) som dödat de två pojkarna. De övriga barnen som blivit vittnet till händelsen. Hur de övriga barnen som blev vittnen alla haft samma förklaring till vad som hänt, att ängeln hade kommit. Hur ängeln som slitit av huvudet på de två pojkarna kommit för att rädda Oskar.
Det som gjorde att dessa beskrivningar som annars skulle kunna skyllas bort på barns vilda fantasi inte gick att ignorera, var att alla spår på hur den s.k. ängeln rört sig visade på att den i princip flugit runt i simhallen.
Eli.
Eli har uppenbart fått någon att bry sig om och älska för första gången, och visar sig villig att göra vad som helst för att rädda Oskar. Även Oskar, visar det sig, kunde knappt leva utan Eli i ett par dagar utan att falla isär.
Slutet.
Nu är boken slut. Har bloggat 4 gånger sedan senaste blogguppgiften dök upp, eftersom jag ska bort nästa vecka och inte har möjlighet att göra det då. Ursäkta uttrycket men FAN vilken bra bok. Trodde inte det var möjligt att läsa över 400 sidor så snabbt med så många andra läxor, men ack så fel. 8-)
Skrivet av Li, 2006-05-07 17:38
Tycker jag svarat på varför ett par bloggar tidigare, där jag skrev om hur naturligt han skrivit boken. Stephen Kings böcker består för det första oftast av ren ondska, där det finns en god sida och en ond. Ajvide gör den gränsen mer suddig och det är väldigt svårt att hata Eli. För det andra nämner jag igen att han beskriver allting som något helt vardagligt och påminner aldrig om att det faktum att Eli är något vampyrliknande är helt onaturligt.
Även om bokens genre är skräckroman, så känner jag mer sorg och självklart nyfikenhet över vad som skall hända härnäst, mer än vad jag känner skräck för något övernaturligt monster eller liknande.
Jag känner sorg över hur Ajvide beskriver människor som hör till den gråa massan av människor i en tråkig förort och över att man inte kan tänka att det ju bara är en bok som är överdriven för att få fler läsare, då den beskriver människors levnadsförhållanden och känslor som man känner igen sig i och ser varje dag. Jag känner sorg över hur svaga och operfekta vi människor egentligen är, trots att vi innerst inne alltid söker en lycka som vi inte sätter i kraft. Ett bra exempel ur boken är Virginias och Lackes historia, som alltid vill något bättre och redan har slösat bort sina unga värdefulla år och i slutändan misslyckas båda två då dom blir mördade av en flicka som även hon är olycklig och vill något helt annat av livet.
Jag kanske varit lite luddig i ett försök att beskriva vad jag menar, men du förstår nog vad jag menar?
Skrivet av Li, 2006-05-20 19:11
Jag förstår precis. Bra motiverat! Jag håller med dig, det har att göra med att det saknas något helt ont, och något helt gott. Författaren gör det för problematiserat, alltså han vänder och vrider på saker vi tar för givna, för att man ska bara kunna förfasas av eller gotta sig i skräcken.
Att den sedan är skriven i en närmast rapporterande stil gör ju precis som du nämner att man får ytterligare distans till historien.
Hade du läst Ajvides senaste bok, Hanteringen av odöda?
cecilia
Skrivet av cecilia, 2006-05-29 16:09
Nej den har jag inte läst, men det låter som en bok jag borde leta upp. Tyckte han skrev på ett väldigt gripande sätt och tvivlar inte på att han gjort det i andra böcker också!
Skrivet av Li, 2006-05-30 07:18
Liv,
Visst är boken utmärkt! Jag satt som klistrad, jag också.
Detaljerna är ju motbjudande och hemska, med sönderslagna kroppar och avslitna huvuden. Ändå känns inte berättelsen som en skräckfilm eller en bok av Stephen King. Varför, tror du?
Bra bloggat! Du är väl rustad för slutuppgiften.
cecilia
Skrivet av cecilia, 2006-05-16 20:29