En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Brooken apart inside

Älskade pappa. Du är alltid i mitt minne och i min vardag. Ta hand om dem som försvinner alldeles för tidigt. Vaka över mig så att jag kan få känna mig trygg.

Skrivet av Lilo, 2009-03-22

Visa hela (0 kommentarer)

Älskade pappa, jag tänker fortfarande ofta på dig. När jag är ensam med mina tankar eller när något/någon utlöser ett minne av dig. Nästa helg var det ett år sen vi strödde din aska i havet där du kan simma fritt. Att förlora dig var som att dra i nödbromsen på ett tåg. Först skakar marken under fötterna och man kastas ur sin trygghet. Därefter kommer stillheten och tystnaden. Världen står stilla just där du står. Runtomkring stressar livet vidare, men du kan inte röra dig.

Jag undrar var du är nu, älskade pappa? Jag hoppas att du fortfarande kan känna vinden i håret och saltstänk i ansiktet. Att flyga fram på vågorna var bland det bästa du visste, och jag hoppas att du känner den lyckan nu. Jag ser ofta din tomma kropp i mitt minne, sådär som du låg på sjukhuset den där hemska natten. Men jag vet också att det inte var du på riktigt, utan ett skal. Jag saknar även det skalet, pappa. Att kramas med dig eller lyssna på när du berättade något roligt. Det jag...

Skrivet av Lilo, 2007-09-12

Visa hela (0 kommentarer)

Älskade pappa... Du är inte glömd!

Skrivet av Lilo, 2007-05-13

Visa hela (0 kommentarer)

Nu har sex-månaders dagen förflutit. jag orkade inte skriva något just då. jag gick runt i en dimma den dagen, kändes som jag ville göra något speciellt. vara med familjen eller vad som helst. men de är ju så långt bort. jag tände ljus för dig i alla fall, älskade pappa. och det kändes som du var där, på ett sätt.

vi ska flytta ihop nu, jag och han. när jag tänker på det nu så tänker jag alltid på dig. allt gick snabbt i ditt liv också. du ville ha det så. och jag tänker på hur lik jag är dig, mest på ett omedvetet sätt. och då blir jag sorgsen, då växer klumpen i magen. jag är som du. och jag saknar dig så!
stod och bäddade vår säng alldeles nyss, med matchande fina blå lakan. och då slog det till. saknaden. överväldigande. ibland kommer jag på mig själv med att tänka som du fortfarande är här. "pappa älskar det här" och sen... nej, just det. han älskade... inte älskar. och det gör så ont. undrar om han kan se det i mig? älsklingen. jag tror inte...

Skrivet av Lilo, 2006-10-27

Visa hela (0 kommentarer)

Nu var det länge sen jag orkade skriva en rad här. Har försökt leva ett så normalt liv som möjligt. Vet inte riktigt hur det går. Dagarna flyter på i alla fall. Snart är det ett halvår sen den där fruktansvärt hemska dagen. Jag saknar dig enormt. Kan omöjligt få in i huvudet att det var 6 månader sen jag pratade med dig sist älskade pappa. Det känns som igår jag ringde dig på sjukhuset. Och du sa att du skulle ringa upp mig. Men det gjorde du ju aldrig... För jag väntar fortfarande. Dag efter dag efter dag...
Du skulle tycka om honom, min nya fina älskling. Han hjälper mig massor utan att han vet om det egentligen. Han får mig att skratta och tycka att livet är värt att leva ändå. Det goda uppväger det dåliga, hur dåligt det än må vara. Jag önskar du hade fått träffa honom. Jag önskar i och för sig väldigt mycket.
Mamma och lillebror verkar må bra. Det är jag glad för. Det är lite viktigare än hur jag mår egentligen. Men lillebror har behov av att prata om dig...

Skrivet av Lilo, 2006-10-07

Visa hela (1 kommentar)

kumo wa yabure ashita wa tooku no koe

älskade pappa, det är fortfarande som det var igår du försvann. jag kommer ihåg varje liten detalj. de senaste veckorna har det hänt så mycket som kunnat distrahera mig. jag har liksom inte velat tänka på att du inte finns här mer. jag har gjort mitt bästa för att förtränga, och det har jag väl lyckats med under korta stunder. men när känslan kommer tillbaka gör den alltid det med dubbel kraft och enorm ångest som följd. ibland kommer jag på mig själv med att tänka att jag måste ringa dig eller gå över och säga hej, och då sticker det i hjärtat när jag inser innebörden av dessa tankarna.
vakar du över mig pappa? jag vill att du ska vara stolt. jag vet att jag gör dumma saker. ofta. men jag är ju sån. har alltid varit känns det som. mamma blir så arg på mig, och det kommer hon antagligen bli väldigt mycket även i framtiden. men tanken på ditt minne gör att jag vill prestera bättre och mer. jag vill vara allt det där som du...

Skrivet av Lilo, 2006-08-02

Visa hela (0 kommentarer)

jag vill inte göra såhär mot mig själv älskade pappa. känns som jag håller på att förtränga vad det är som hänt. men det går inte, för det undermedvetna är redan fullt. jag vill inte glömma! jag vill komma ihåg varje smärtsam sekund! har kommit på mig själv med att nästan ha glömt bort att du inte är här längre. pappa förlåt mig!! ingen kan ana skuldkänslorna som skjuter genom kroppen precis i det ögonblicket. älskade pappa, som jag saknar dig! jag önskar jag kunde gråta varenda ögonblick av min vakna tid. och jag önskar att jag inte hade så mycket annat att tänka på. känns som verkligheten försöker distrahera mig från smärtan som ändå är oundviklig.

åh pappa, jag är så långt från underbar som man någonsin kan komma känns det som. och det bränner i hjärtat när jag tänker på hur mycket du älskade mig! och jag älskar dig fortfarande mer än jag någonsin kan säga högt. jag älskar dig så jag faller isär inifrån och ut. du var hela min värld...

Skrivet av Lilo, 2006-07-10

Visa hela (1 kommentar)

Vet inte riktigt var jag står någonstans. Om jag rör mig framåt eller bakåt. Avskärmar mig från vissa människor, drar andra tätare intill mig. Enligt mig är huvudsaken att jag har någon som alltid pushar mig att gå upp ur sängen på morgonen.
Det gör så ont överallt, som om insidan är trasig. Älskade pappa, hur ska jag orka med allt som jag vet kommer? Det är som om jag gått vilse, i min egen förvirrade dröm. Ena sekunden är allt bra, andra är det som om någon gett mig en rak höger.

Vill bara att de ska lämna mig ifred, de jobbiga människor jag inte vill träffa. Men de är så grymt envisa, som tagna direkt ur den äckligaste fantasi man kan komma på. Och de tjatar och tjatar och tjatar och tjatar. Oftast om saker som är mig helt orelevanta. Lyssnar inte speciellt ofta ändå.

Tänkte förut på alla kommentarer man får om hur stark jag är. Vad menar folk pappa? Känner mig inte stark, mera ynklig och patetisk. Ingen tror någonsin i förväg att man kan överleva...

Skrivet av Lilo, 2006-06-21

Visa hela (0 kommentarer)