En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Linntussens bloggis

Tillfälliga gäster i vårat liv

Så var vi där igen.
Egentligen har man bara saker att le åt, men känner ändå något konstigt i magen. Liksom sådär att man egentligen inte vet vad, men ändå finns känslan där.
En såndär förvirringskänsla, ni vet.

Jag tänker på Jonas Gardells titel på hans turne han har nu " En tillfällig gäst i livet". Lyssnade också på honom när han pratade på tv4 i morse. Om just en tillfällig gäst i livet. Dom flesta människor i vårat liv, är tillfälliga gäster. Den där romansen, eller den där bästa kompisen i högstadiet. Man tjatar å gnatar om att den här personen ska man hålla ihop med hela livet, och älska tills döden skiljer dom åt.
Kan man vara säker på något sådant?
Jag tror att dom enda man vet att man kommer älska hela sitt liv, är sin familj. Och inte ens det gäller ju alla människor. Kanske är det bara sig själv man kan lova något sådant?
För dessa människor i ens liv, kommer en period, kanske är den underbar, kanske inte. Men man får ändå inte kasta bort den här tiden, även om man någonstans vet att personen bara är en gäst i ens liv. Vad vore vi utan alla gäster i vårat liv, och utan alla dessa stunder?

Jonas Gardell sa också något, som fick mig att tänka efter lite. Han berättade att han om en man som var med sin son och hälsade på sin dementa mamma. Efter att tittat på först barnet, sen på mannen. Så sa hon "Gud vilket vackert barn, synd att jag själv aldrig fick något"
Vart tog mannens mamma vägen? Jodå, hon är kvar. Men hon var en tillfällig gäst i hans liv. Hon finns kvar, men är inte längre en lika medvetande gäst.

"En tillfällig gäst i livet". Vågar man ens tänka så? Hur kan då människor lova i kyrkan när dom gifter sig att dom ska älska varandra tills döden skiljer dom åt? Men vem lovar dom då? varandra eller Gud, eller prästen? kanske sina vänner? Vem blir mest besviken om det spricker?
Många gånger håller det ju inte. Och dom fåtal gånger som det håller ett helt liv, så är det ju fantastiskt!

Men då är vi där igen, där jag började bloggen. Tänkande, som är min största brist hos mig själv. Jag tänker på tok för mycket. Jag oroar mig för mycket, är för rädd. För rädd för livet på något sätt. Eller, alltså. Jag tänker liksom så mycket så jag får magont över småsaker. Saker som gör sig bäst om man inte funderar på det för mycket. Ibland måste man bara slappna av, och låta saker och ting hända. Det går som det går, och allt har sin mening.
Nej, kära vänner, vi måste tänka lagom mycket.


Och alltid komma ihåg, att alla tillfälliga gäster i vårat liv är guld värda. Vissa stannar längre, vissa går efter kaffet, vissa efter pratstunden.
Vissa gäster kommer och bara tar energi, och vissa ger oss massor.
Och även om en helt underbar, tillfällig gäst, lämnar oss för ett tag, för en period, så ska vi alla veta, att dessa gäster finns det fler av, och många av dom vill så gärna besöka oss.
Så ge inte upp hoppet, och ha dörrarna öppna för fler underbara gäster.
Men glöm inte heller att ta vissa av gästerna med en nypa salt. Vissa vill bara komma för en lekstund, låt dom göra det, men gör inget mer än att leka du heller.
Var inte rädd att ge av dig själv, när du gjort det, så vet du vilka gäster som vågar stanna ändå, och det är speciellt dom vi ska ta tillvara på.

Bjud dom på påtor:)

Skrivet av Linntussen, 2007-10-01 14:37

noterar att jag läst, och...det stämmer så himmla bra!
Hoppas du får det underbart i spanien gumman =) *kramar*

Skrivet av reflex, 2007-10-01 22:39

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?