Ord är inte platoniska
För de kan beröra en fysiskt.
Om det är något jag finner fullkomligt omöjligt så är det att teckna eller skriva en bild av mig själv som skulle vara komplett och allenarådande. Så håll till godo med detta försök att visa några sidor ur mig själv. Texten består av små utdrag från texter som jag skrivigt tidigare under året så allt kanske inte passar in på den jag är idag. Läs med en nypa salt, en del kan verka allvarligare än det är - är jag rädd eftersom det mesta är skrivet mitt i natten och jag inte har hjärta att redigera så mycket. Inledningsvis tänkte jag lista några av de saker som verkligen gläder mig och gör mig lycklig. När jag säger att dessa ting gör mig lycklig menar jag verkligen fullkomligt lycklig och upphöjd i extas av lycka, till exempel kan jag finna mig själv efter ett träningspass sitta för mig själv mitt i en folksamling och bubbla av skratt, med ett flin som sträcker sig från öra till öra. Vad jag älskar: kärlek och vänner, träning, Stockholm, välskrivet språk,...
Visa hela (1 kommentar)
Toaletten är ett trångt, psykedeliskt vitt utrymme, avlägset från korridorernas tjoande, flamsande, rimmande, tramsande. Hela mitt väsen darrar, får den tunga luften att vibrera. Kvalmiga luftströmmar slår emot väggarna. Här är jag, jag som sitter på golvet alldeles tom, dum, tyst, stum med min ångest och identifierar mig med en ful sten. Jag är ung, knappt fyllda sexton år, jag är kvinna. Jag är så tom, meningslös, obetydlig, värdelös, sprängfylld, invecklad, hopvecklad, krumbukt, spyfärdig, vrålhungrig. Jag är så ensam. Min blick är tom, min tunga är stum, min hjärna är dum. Mitt hjärta har dött och ändå slår det febrilt, febrilt, febrilt för att överleva. Men stenen är stilla, tung och kall. Alldeles känslokall inför min ångest, är den. Min ångest. Större än en knytnäve, rödmelerad och gropig. Ojämn, abstrakt, asymmetrisk. Jag är instabil. En explosion och mitt inre kollapsar; jag exploderar; faller samman och sönder, exploderar, exploaterar, expanderar....
Visa hela (1 kommentar)
Det är ingen idé att förneka det; utseendet påverkar oss människor till mycket stor grad. Inte minst vår självkänsla. Och självkänsla med självförtroende spelar en avgörande roll i allt vi beslutar att företa oss eller inte.
Jag har alltid haft komplex som relaterat till mitt utseende och därmed hämmat min karaktär, det tror jag att de flesta av oss dras med. För min del har komplexet i huvudsak varit en fråga om vikt.
Som liten tyckte jag mycket om sötsaker, vilket gav sina utslag eftersom jag inte var mycket för idrottande. Till en början var det mjuka lager av hull som omgav mig inget problem, inget att bry min lilla oskyldiga barnahjärna med. Vid sex års ålder var det dock tid för mig att möta en ny värld av hinder och ångest. Jag minns dagen som mitt första inträde i vuxenvärldens orsak och verkan.
Det var en semester i sköna Östergötland hos min givmilda mormor, som så omtänksamt och välvilligt stoppat mig med chokladdragerade russin under veckans gång. Jag...
Visa hela (4 kommentarer)
Det här är värdellöst! Jag avskyr att var sjuk.
Det är värdelöst att försöka vara något mer än en medioker, en medelmåtta. För min del, jag är inget mer, tyvärr. Jag som hade hoppats på någt större, vilken besvikelse.
Je suis douloureux de mon mond, mais j'aimons vous.
Visa hela (3 kommentarer)
Jag blir så ledsen. Jag önskar så att jag ville, men jag vill inte och därför kan jag inte finna inspiration eller tid. Därför kan jag inte.
Jag vill skriva som jag gjorde förut; inspirerat, lyriskt, magiskt. Gärna på den röda skrivmaskinen jag har. Men jag vill inget berätta, förklara, önska eller älska. Jag vill bara ta det lungt. Bli älskad, kanske till och med smekt. Och så är jag orolig, jag vill inte dö. Jag tycker om att beundra. Ni är så begåvade allihop. Mi's omtumlande förstummande användande av mina älskade ord och Popp's sjuka slitande i senorna som känslor är bunda till.
Jag vill uttrycka mig så där säkert och elegant, berörande. Men jag lyckas inte risktigt få till det på något vis; i ord, toner, rörelser, bild what ever. Det vill sig inte.
Visa hela (1 kommentar)
Inledning
Gud skapade världen med alla tillbehör, natt och dag, flora och fauna, hav och land.
Han gav Jorden till människorna och sa till dem att vårda den efter eget förnuft.
Människorna var Eva och Adam.
Men vad var de? De tycktes inte vara identifierbara med vare sig djur eller gud. För allsmäktiga var de inte, inte heller var de huvudlösa eller hjärtlösa.
Vad är människan?
Med vilken rätt kan en människa döda en annan? Där finns ingen. Det finns ingen nåd eller förlåtelse för den som släckt en annans liv. Men där finns bot och bättring ånger och en väg mot ett nytt liv, i Sverige i alla fall. Mördare. Vad ska vi göra med dem? De stängs ut från samhället, går i program för att rehabilitera och offentligt ångra sig och bli nya människor. I andra länder ryker deras hals likväl som offrets. Med vilken rätt kan en människa döda en annan?
Med vilken rätt kan en människa trampa ihjäl en spindel, smälla en fluga, klippa en mygga, skjuta en hare? Med...
Visa hela (5 kommentarer)
Nu är det tid. Ett halvt år har gott. Jag är än bitter, tyvärr. Jag känner mig så dum som lät dig glida iväg. Feg, som inte hävdade mig själv. Korkad att inte förstå. Dum som inte förlät mina misstag och din tvivel. Vi skulle packat våra väskor; varmchoklad på termos, smörgås och utrustning, spännt fast skenorna vid våra fötter och åkt i evighet. Lyckorus på den blanka isen. Inget annat, bara du. Men jag skulle få ömmande fötter och vara ostadig till en början, du skulle få lära mig. Jag vet att du bjöd in mig. Förlåt min dummhet att avböja för den kan jag knappast själv förlåta. Nu får jag åka själv.
Det var så länge sedan nu. 1997, nio år sedan. Kan man förstå att det har gått sådan lång tid? att det tagit mig sådan tid att förstå vad som sker då en människa dör.
Och jag är en mördare, för jag har dödat någon - med vilje. Men ja, jag ångrar mig! Det var ändå inte mitt fe, jag hade inte mycket val. Ett barn har inte mycket förstånd ocg...
Visa hela (1 kommentar)