Lysistrates bloggis
KBT, no walk inte park
Wow.
Det har verkligen varit en rätt tuff period. Har ju tagit det fantaaaastiskt mogna beslutet att ta tag i mina ätstörningar. Jag är snart trettio. Det får liksom vara bra nu. Och eftersom jag är så satans effektiv och en "doer" så anmälde jag mig till en kbt-behandling med inriktning på, kanske inte ätstörningar så i alla fall okontrollerat ätbeteende. De flesta använder sig av "kursen" (eftersom kbt är en kortare form och därmed också tidsbegränsad, här elva veckor) för viktbegränsande syfte och komma i ordning med överätande. Ja, jag behöver också kontrollera överätande. Men kanske mest om varför:et. Varför jag överäter. Och sedan, ja... "tar upp det igen" så att säga, som jag nu gjort i tolv år.
Jag tror att den är bra. Kursen/behandlingen alltså. Men det är tufft. det är dags att separera från ett beteende som besparat mig så mycket smärta. Om man skulle se det som någon slags demon, så har ju demonen hjäpt mig, hjälpt mig massor med gånger och nu säger jag att jag inte behöver honom längre - att han ska dra helt enkelt. Jag kan LOVA att han gör motstånd. Som fan. Vissa dagar har jag bara legat som en blöt fläck under täcket. Det finns både för- och nackdelar med att vaa singel i det här läget kan jag säga.
Bla. Jag snackar. Jag borde diska.
Skrivet av Lysistrate, 2009-01-28 20:17
Kommentera: