Fröken Malmgren
Med något vilt i blicken
Ingen, allra minst jag själv, hade väl kunnat tro att jag skulle börja jaga. Men så plötsligt fick jag något vilt i blicket, och har nu alltså även kommit till skott. Och tänk, det är faktiskt precis så häftigt som de säger. Snacka om naturupplevelse! För det räcker liksom inte att bara beundra ett djur när man får syn på det. Man måste skjuta också för att upplevelsen ska bli total.
Vapnet fick jag i födelsedagspresent redan förra året. Det är visserligen begagnat och av lite äldre årgång, och rätt så åbäkigt . Inte alls så där nätt och smidigt som de senaste modellerna. Men "Gamla Bettan" är ändå redan min bästa vän, som jag alltid bär med mig över axeln vart jag än går. Man vill ju liksom inte riskera att missa något pangtillfälle.
Jag kom igång med jakten så smått förra senhösten, genom att börja sikta på fåglar, harar, rävar och rådjur genom fönstret. Precis som Runar, ni vet. Jag bor nämligen "in the middle of nowhere" och har djur och natur alldeles utanför knuten. Varför då ge sig ut i snårig terräng? Man snubblar ju bara på stenar och kvistar och brakar in i nedhängande grenar. Och då skrämmer man faktiskt bort bytena.
Nej, jag matar viltet här utanför köksfönstret jag, så att de ska komma riktigt nära och i perfekt skottläge. Då kan man sitta bekvämt och dricka kaffe samtidigt som man då och då siktar mellan pelargonerna. Och rätt som det är, PANG!, får man in en riktig fullträff. Eftersom kronhjortarna har sin brunstplats här i vår trädgård, vilket de säkert haft sedan urminnes tider, har jag länge tyckt det varit synd att jag inte haft något riktigt vapen. Tänk bara att en tidig septembermorgon få se en stor och ståtligt tjur - ja de är ju snudd på lika stora som älgar! - med sin vackra krona stå där i gryningsdimmorna med mulen riktad mot skyn, alltmedan han häver ur sig sitt kraftiga och långdragna urtidsbröl
Det drar ihop sig till brunsttid för dem nu förresten. Hindarna och kiden har redan börjat släntra in här i trädgården på kvällarna för att äta fallfrukt, och för att skrämma oss med sitt kusliga "BÖH!". Ja, man kan hoppa högt för mindre.
Som de flesta jägare säkert vet är kronvilt extremt skygga och vaksamma av sig, och dessutom mycket intelligenta. Man smyger sig alltså inte på dem så lätt . Men så härom kvällen, när det fortfarande var rätt ljust och jag satt försjunken i tankar ute vid trädgårdsmöblerna, smög sig istället en hind och hennes kid på mig. Plötsligt stod de bara där, helt nära, och tittade på mig med sina vackra ögon.Vilket pangläge! Jag riktigt studsade till i stolen och började genast famla efter Bettan. Helst hade jag förstås velat skjuta dem båda två samtidigt, med ett och samma skott. Men det tar nog en dryg sekund från det att man tryckt på avtryckaren till att skottet brinner av. Alltså tillräckligt länge för att kidet skulle hinna gömma sig bakom ett äppelträd. Men hon är säker Gamla Bettan, så jag fick i alla fall in en riktig fullträff på hinden. Och det är mitt största byte hittills. Nu är man alltså storviltsjägare! Och precis som de flesta jägare är jag förstås väldigt stolt över det jag lyckats skjuta och vill visa upp det för alla och envar. Vare sig de är intresserade eller ej. Nu för tiden mailbombar jag alltså vänner och bekanta, med bevis på mina lyckade jakter. Vad Gamla Bettan är för slags vapen? En digitalkamera förstås.
Skrivet av Malmgren, 2014-11-01 15:31
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.