PunkMammans Utbrott och Funderingar

Jag är snäll. För snäll. Dumsnäll. Dum. Jag tar en helvetes massa skit hela tiden och bara sväljer och sväljer. Sen gnäller jag. Gnäller och klagar och det är jättesynd om mig för alla är så dumma mot mig hela tiden. Vad det egentligen handlar om är att jag knarkar snällhet. Av rent egoistiska skäl. Jag samlar på mig folk som ska göra mig illa, folk jag kan ta hand om och folk jag tror jag kan förändra och hjälpa och styra in på rätt spår. Hela mitt liv har jag tagit hand om människor. Som liten min alkoholiserade pappa och min själsligt blinda mamma. Sen mina småsyskon. Sen diverse karlar till höger och vänster. Jag presterar för att känna mig älskad. Jag väljer medvetet relationer där jag har makt i form av nån sorts övermyndarroll. Men jag hjölper ingen. Jag hjälper ingen genom att ringa deras samtal,ljuga,skydda,pyssla och dadda. Jag gör ingenting för dem och ingenting för mig själv. Det är en sjukdom. Sjukdomen heter medberoende och är fan så mycket värre än vilket kemiskt beroende som helst. Den sitter så djupt och så inpräntat att den har blivit en del av den jag är. Jag tror inte att någon kan älska mig för den jag är. Jag tror att jag måste prestera hela tiden. Jag känner mig värdelös om jag inte får ta hand om någon. Detta har lett till relationer där jag blivit misshandlad,bedragen och sårad. Relationer med missbrukare,psykiskt sjuka och trasig människor. Men det är just där jag känner mig hemma. Den här insikten är helt färsk och gör vansinningt ont. Just nu känns det som om jag bara utifrån kan se på när det händer. Att det är så det är ,att jag inte kan göra något åt det. Det gör jävligt ont. Men jag tänker inte vara sån. Jag tänker inte plåga mig själv genom att belöna mig själv med fel sorts snällhet. Jag har tre barn som behöver mig. Som behöver en frisk mamma ,en som är objektiv klarsynt och sätter värde på sig själv. Hur ska jag annars kunna lära dem att de är värdefulla? Jag vet inte hur det ska gå till eller hur jag ska ta itu med det men just det att jag ser det nu måste väl ändå vara någon sorts början till tillfrisknande? Man kan ju alltid hoppas. För att stå här och plötsligt se det och inte kunna göra något gör ont. Jävligt ont.

Skrivet av MammaPunk, 2006-09-27 08:26