PunkMammans Utbrott och Funderingar
Abort
Jag har blivit med barn. Igen. Det skulle absolut inte hända. Inte nu. Men det hände och här står jag nu med gråten i halsen,ömma bröst och konstant illamående. Men en ny relation och tre mycket små barn som verkligen behöver min fulla uppmärksamhet. Det går inte nu,jag kan inte få barn..inte nu. Har läkarbesök på Torsdag för att diskutera DET. Abort. Det hemska hemska. Jag vet att för många är det ett ganska simpelt ingrepp men för mig är det inte så, det är fruktansvärt. Men det skulle inte vara schysst. Inte nu. Inte mot barnet eller mig inte mot mina barn inte mot Baby. Men ändå... Har man rätt att sörja en abort? Har man rätt att bli ledsen? Det verkar som om man inte får prata om det och när det är över är det borta för alltid. Så är det inte,inte för mig och säkert inte för många andra tusen kvinnor som tvingats göra samma val. Men var finns de rösterna? Skämms man? Vill man inte bli påminnas? Och varför? Nog måste det finnas många som räknar och funderar..nu skulle barnet varit två år, nu skulle det ha varit fyra osv. Det är ju ändå ett liv som växer i mig,ett liv som jag medvetet avbryter. Men för vems skull. I mitt fall är det för mångas skull men är det fel även om det bara görs för din egen? Jag har varit hemma konstant med småbarn i fem år. Detta skulle innebära minst två år till. Jag skulle inte stå ut,jag skulle knäckas. Rakt av. Typsikt att det här ska hända nu. Mitt i den värsta höstdepressionen. Sanslöst. Jag känner mig arg,ledsen,förtvivlad,förvirrad och mycket mycket liten. Ibland känner jag mig rent ond. Som om jag gör något oförlåtligt. Det kan bero på mina föräldrars fanatiska regiliositet eller kanske det att jag som trebarnsmor faktiskt vet att det kommer ut en liten människa en liten person. Är det svårare att göra en abort om man redan har barn? Kanske på ett sätt, kanske inte alls. Jag vet att det är fruktansvärt. För mig.
Skrivet av MammaPunk, 2006-10-01 20:51
Kommentera: