En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
Manduss

Amandas blogg

En blogg är en blogg är en blogg.

Det var det.
Jag tycker ju om dig fortfarande. Men det är inte samma längre. Vilket vi visste, vilket vi agerade på, vilket var sorgligt, vilket jag kommit över nu när jag trivs med tillvaron igen.
Det var mycket som jag trivdes med. Sen dök det upp en massa saker jag absolut inte trivdes med.

Jag ville bara inte lämna utan att verkligen veta. Vi vet båda. Verkligen. Varför.
På lite olika sätt men ändå.

Ibland målar jag upp en bild av att vi knappt kände varandra. Men så var det ju inte. Vi spelade bara inte på alla varandras strängar, för vi kunde inte. Jag kunde inte göra dig sådär glad som du kunde vara med dina vänner, och du var inte så speciell efter ett tag. Ingen regnbåge i mitt tankesystem, bara nån att anpassa sig efter.

Det kan mycket väl vara så att jag inte är riktigt klar, att jag inte vet riktigt vad mellan oss som inte fungerade för mig. Men jag vet åtminstone att det inte höll. Åtminstone det.

Jag har förstått att jag är känslig till den...

Skrivet av Manduss, 2017-08-10

Visa hela (0 kommentarer)

Om någon frågar mig hur det är, svarar jag "Bra". Om någon sedan skulle be mig utveckla; Hur bra, varför så bra, något annat än bra, så skulle jag inte veta. Egentligen är jag inte glad, men jag är inte riktigt medveten om det. Jag skulle svara något platt som "Jag såg en filmen nyss som var så himla bra, så nu är jag glad."

"Bra" är bara en definition på ett humör där jag inte störs av några negativa känslor. Jag är fullt upptagen med att hålla dem undan med andra tankar och handlingar. Tankar som "Vad behöver jag göra för att den personen ska bli glad så att jag också kan känna mig glad?". Ord som "Tack så mycket!" "Oj förlåt". Handlingar som "Här, jag rotade fram den här boken du var intresserad av, vill du låna?".

För när jag är ensam dagdrömmer jag. Mardagdrömmar som katastroftankar eller overkliga, romantiserade drömmar om sådant som jag antar att jag saknar.
Jag tillåter mig inte att vara nere. Då är jag ju inte redo. Om någon behöver...

Skrivet av Manduss, 2017-06-29

Visa hela (0 kommentarer)

Vad vet jag?
Om någonting.
Jag kan inte ens visa ilska.
Men vad vet dom?
Om mig.
Jag kanske har massor att vara arg över.
Ja vad har de ens sett av mig?
Och hur många gränser har jag testat?
Jag har testat att vara introvert,
svartsjuk,
företagsam,
inställsam,
försiktig,
vänlig,
rolig,
självhatande,
slarvig,
kritisk,
uppgiven,
...
Gränser jag har kvar att testa:
Att vara arg
Högljudd
Att mena allvar
Att vara lugn
Att vara lyssnande

Det enda som fungerat av tidigare saker är att vara företagsam, vänlig och rolig. I övrigt är jag ganska färdig med gränstestandet. Saknar lite ilska och lugn bara. Två motpoler. Vad härligt.

Skrivet av Manduss, 2017-05-11

Visa hela (0 kommentarer)

Faller långsamt ner i mönstret
Glider in i gamla vanor
Hittar andrum på vägen
men vart tar jag vägen sen?
För varje repetition förfinas något,
blir aldrig exakt som förut
Kan gamla vanor
som tärt på själen
förfinas till något hållbart?

Jag tror på drömmar
nästan mer än jag tror på verkligheten
Verkligheten känns hård och kall i kontrast
med min fantasi
Det märkliga är
att vissa dagar
märker jag att det kommer från min fantasi

Jag trivs i dansen
Ibland, som nu
hittar jag inte ord
I dansen finns fraser
ordlösa steg
Det blir sant, det jag känner,
utan att jag behöver sätta ord på det

Den som dansar andas.

Skrivet av Manduss, 2017-04-28

Visa hela (0 kommentarer)

En scen: Gruppen vill att alla ska med. Försöker övertala henne men lyckas inte.

Spelar arg, spelar ledsen, spelar sårad, spelar rädd och skräckslagen.
Spelar avvisad, lämnad. Spelar ignorerad och bortvald.
Spelar handlingskraftig. Eller uppgiven.

Hon går. Lämnar gruppen för att välja sig själv. Välja sin åsikt, välja sin sanning.
Ingen förstår henne. Ingen kan ta hand om hennes tankar när krisen är. Så är det bara.

Så hon går.

Hon andrafierades. Hon andrafierar dem när hon går. Tragedin är att ingen vet vad de ska tro på.
Faktum är att kunskap är påhittat och att vi egentligen inte kan veta någonting på riktigt.

Vad får mig att tro på framtiden? Att leva så rättvist som möjligt och självförverkligande i nu:et.
Då så. Gör det bara!

Skrivet av Manduss, 2017-03-31

Visa hela (0 kommentarer)

Vi är vänner på avstånd.
Vad faller i glömska när tiden går?
Jag orkar inte höra av mig så ofta.

När vi alla trodde våren var här
för att stanna
kom snön och du
åkte iväg dagen efter.
Nu måste jag komma ikapp mig själv.

Kroppen gör ont
och hjärnan motstånd.
Så många viljor som ryms
inom en och samma person.
Det är svårt att urskilja
vilken som är viktigast just nu.
Jag vill mest
att du ska komma tillbaka
men det är inget jag kan
ändra på.
Du kommer.
Sen.

Vad tycker jag om att göra?
Se en film kanske.
Det finns inte ro till att läsa.
Måla.
Men allt blir bara dåligt.
Dansa.
Men kroppen säger nej.
Lägga mig ner
och flyga iväg i ett tomt inte.
Försöka släppa
oron och stressen
från alltför många tankar
i huvudet samtidigt.
Känna efter hur en
slappnar av igen.

Varje gång min vilja är
att inte göra nånting
känner jag som att det är
fel på mig.
Måste...

Skrivet av Manduss, 2017-03-09

Visa hela (0 kommentarer)

Jag försöker vara glad. Oftast är jag det, utåt i alla fall. Jag försöker faktiskt ha energi på lektionerna, och inte smitta mina klasskompisar, men det är jobbigt att inte få känna det en faktiskt känner helt och hållet. Jag vet att det är saker jag behöver bearbeta på egen hand, och lite utportionerat i samtal. Det svåra är att följa det och inte styra in alla samtal jag deltar i på hur pissigt det är att vara människa och vilken misär världen är och att ingenting kommer bli bra än på ett tag.

Det är inte den energin jag vill ha tillbaka. Jag vill vara glad.
Men när jag är glad och tramsig så får jag tillbaka så mycket respons så jag vet inte vad jag ska göra med den. Jag är gullig hit och söt dit. Det slår fullkomligt fel och får mig att känna att jag vill bli liten och osynlig. Vart tar självdistansen vägen när man är deppig?

Och vart tog min pojkvän vägen? Det är olidligt att vänta på nån såhär.

Jag avskyr att säga hejdå. Har en känsla av...

Skrivet av Manduss, 2017-01-30

Visa hela (0 kommentarer)

Men varför är inte alla lika värda och välkomna i deras ögon? Och hur kan de lägga skulden på andra att de upplever detta som ett våldsamt land? Sist men inte minst - Får barn under 18 verkligen starta ett eget parti?

Från SvP:s hemsida, FAQ:

-----------------------------------

Fråga: Är det tillåtet att vara medlem i SvP om man har begått mindre grova brott? Har ni något system som sätter gränser för vad som är accepterat eller inte accepterat? (-FAQ?!?!)

Svar: /.../ Det reglemente som följs inom partiet är en grundinställning om att brott inte är ok, men sedan finns det såklart undantag, som tex om personer blivit dömda för “hets mot folkgrupp” för att ha kritiserat samhällsutvecklingen, eller om någon dömts i ett sammanhang där de försvarat sig själva och/eller sin familj, sådant ser vi såklart inga problem med även om varje enskilt fall utreds.

------------------------------------

Barn behöver mycket kärlek. Och de behöver tas på allvar. Jag...

Skrivet av Manduss, 2014-05-05

Visa hela (0 kommentarer)