En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
Medkraft

MedKraft

Följ med mig på min resa från mitt radhus till Solheim. Släktgården i Nyland som min bror och jag ärvt och som jag nu vill ta hand om.


Tre år och en dag. Sen min mamma dog. Dagen som helt förändrade mitt liv. Då visste jag det bara på planet att jag var äldst och alla frågor jag inte kunde få svar på längre. Fast sanningen att säga så hade den tiden nog passerat för ett bra tag sen. Mamma hade fullt upp med sig själv.
Det jag inte visste då var att jag den 23 mars 2016 skulle flytta till hennes hus - Solheim - hennes farfars hus. Känns nästan som historia idag. En historia jag vill berätta. Om mig. Om Solheim.


Nu fortsätter vi resan.

Skrivet av Medkraft, 2017-07-07

Visa hela (0 kommentarer)

Jag har bestämt mig - jag ska ta hand om mitt arv!

Min morfarsfars Ole Olsen byggde ett hus till sin familj och de flyttade in 1890. De kallade huset för Solheim. Det ska jag ta hand om. Arvet som min bror och jag fick när vår mamma dog sommaren 2014.

Då - mitt i all sorg och saknad - ville jag sälja huset, bli av med bekymren över ett gammalt hus som behövde tas om hand. Jag hade fullt upp med mitt lilla radhus och min egen vardag.

Tack och lov sa min bror - vi väntar lite. Vi har inte bråttom. Inget är akut med Solheim. Okey då, sa jag.

Så plötsligt drygt ett år senare kom tanken. Som en vän som varit på lång resa och äntligen hittat rätt färdsätt och tagit sig hem. Och hem det var till mig.

Varifrån tanken att jag skulle ta hand om Solheim kom har jag ingen aning. När jag kunde bo i mitt bekväma helt igenom reparerat hus. När jag har några år kvar till pension och sedan bara så rå min egen tid. När jag vet...

Skrivet av Medkraft, 2015-12-13

Visa hela (1 kommentar)

Jag är inte så bra på det. Jag smiter snabbt. Jag hittar på i fantasin. Och - jag tror nog att jag ganska omedelbart ska dö svältdöden.
Mat är min grej. Eller rädslan att inte få mat. Har funderat en del över varför. Utan att komma fram till något svar.
Efter programmet om 5/2 sättet att äta kanske det finns hopp även för en gammal tant som mig.
Äta fem dagar, fasta två.
Det blir tredje veckan nu. Jag mår bra av det. Koncentrerat, fokuserat, rätt snabbt avklarat och ett resultat. Inget syns ännu på vågen, fortfarande är jag fet. Min kropp protesterar, håller emot, skickar många signaler om fara. Jag talar lugnt till den. Imorgon blir det mat. Imorgon!

Huvudet kan kännas rätt tomt. Fast fullt av mattankar och hungerrädslor.
Med risk för diabetes kändes inte valet så svårt. Förvånar mig också att jag inte vill äta upp dagen efter fasta. Jag tar det lugnt, njuter av det jag äter utan att ladda för dagen-efter.

Harmlöst lite på nätet om tekniken, och...

Skrivet av Medkraft, 2013-04-21

Visa hela (0 kommentarer)

Nej, jag går inte. Nej, det behövs inte. Nej, jag vill inte höra det jag redan vet. För tjock, för inaktiv, dricker för mycket vin, för stressad.
Det var alltså dags för kontroll hos företagshälsan. Jag hade valt att låta bli vid flera tillfällen tidigare. Skulle göra så även denna gång.
Men - tänk om det är något som vore bra att känna till. Blodtrycket kanske? Jag tordes inte ringa så jag skickade ett mail. De ringde upp rätt snart. "Kom på fastande mage måndag morgon så får vi ta lite prov. Sen kommer du hit för samtal på onsdag." OK.
Fastande betydde inte ens en kopp te på söndag kväll. 12 timmar utan något - trodde inte det var så svårt. Proven togs. Onsdag kom. Fick gå igenom formuläret jag fyllt i med en sköterska. 150 minuter fysisk aktivitet behövs per vecka. 150? Då räckte inte simning 30 minuter alltså. Hmmm.
Blodtryck - bra. Blodfetter - bra. Blodsocker - - - på gränsen till diabetes. Andades djupt några gånger. "Kom tillbaks två gånger till...

Skrivet av Medkraft, 2013-02-10

Visa hela (0 kommentarer)

Min pappa är död!

Efter två månaders fram och tillbaks på boende, sjukhus och tillbaks på samma boende fast en annan avdelning tog allt slut. Innan slutet blev resan mot slutet som en ny del av vardagen. Skulle han var vaken när jag kom dit eller bara sova och inte vilja vakna, skulle han känna igen mig eller titta på tom blick på mig? Sista söndagen på sjukhuset var han less när jag kom. "Här händer ingenting", sa han. "Vad vill du ska ska hända", frågade jag. "Jag vet inte" blev svaret. VI pratade i nästa två timmar - förvisso samma saker flera gånger... men ändå.
Dagen efter fick han flytta från sjukhuset. Det blev jobbigt för honom och han svimmade några gånger i ambulansen. Mamma mötte på boendet och han blev väldigt glad att se henne. Så klokt av henne att vara där då så han såg att hon visste vart han hade tagit vägen. Mama hängde upp en bild på honom som 20-åring på rummet - "det är ju jag" sa han glatt.
Sista gången jag besökte honom var en dålig,...

Skrivet av Medkraft, 2011-04-17

Visa hela (0 kommentarer)

Ska ni lämna mig här? Ska jag inte få komma hem? Pappa sitter i matsalen på korttidsboendet. Det är söndag och han har just ätit lunch.Tvn står på och det är skidåkning. Som han gärna tittar på. Men han sitter i rullstolen och snurrar på hörapparaten. Flyttar fötterna upp och ner från fotstödet, lägger benen i kors, flyttar isär benen, lägger än den ena än den andra benet över knäet - igen och igen.

När vi går därifrån kör personalen honom till rummet. Han vill vila och de har tvingat upp honom. I magen känns det som om han är arg. Jag säger till mamma "vi får vara glad att han inte är argsint".

Måndag eftermiddag har mamma ringt två gånger till min mobil. Jag hinner tänka en del tankar innan jag får tag på henne. Resultatet på proverna som kortidsboendet skickade till vårdcentralen har kommit och de gör bedömningen att pappa behöver sjukhusvård. Ambulansen var på väg för att köra honom. Jag föreslår att vi ska åka till sjukhuset. Mamma säger efter...

Skrivet av Medkraft, 2011-03-02

Visa hela (0 kommentarer)

Men - är det inte pappa som sitter där inne i matsalen? Mamma och jag befinner oss på parkeringen utanför korttidsboende och vi ser rakt in i matrummet. Nej, säger mamma det är det inte. Hmm, tja jag kanske ser fel tänker jag. Vi går in. I korridoren ser mamma in i matsalen och ropar - men är det du, är du vaken, ååå vad roligt, jag är här nu.
Pappa tittar upp från bordet. Säger - åååå vad jag har längtat och undrat var du är någonstans. Vad roligt att du är här! Han lyser av glädje, klappar mamma och mig.

Vad glada vi blev, vilken förändring från häromdagen. Pappa var rätt pigg, hade ätit ordentligt, sett på skidåkning på tv. Jag drog in honom på rummet och med hörapparaten på förstod han delvis vad vi sa. Vi bjöds på kaffe och kakor av personalen - vilken service och omtanke det finns här. Bara det gör mig glad.

Pappa tar mammas hand och säger "det är du och jag nu, du och jag nu". Mina ögon tåras.

Ni stannar väl över natten, säger pappa. Det...

Skrivet av Medkraft, 2011-02-26

Visa hela (0 kommentarer)

Första besöket på korttidsboendet där pappa är sedan ett dygn. Mamma och jag möttes i dörren av en omtänksam och trevlig sjuksköterska från en annan avdelning. Hon visade oss till pappas rum och gick för att hämta den ansvariga sjuksköterskan.

Pappa ligger i sängen, ihopkrupen, med ryggen mot rummet. Han har pyjamasjackan på sig och ett par joggingbyxor. Jag vill bre över honom en filt, men hittar ingen. Han luktar illa efter att ha kräkts på förmiddagen. Mamma försöker väcka honom, klappar honom på ryggen och säger högt "hej, det är vi som är här nu, hej". Han reagerar inte. Larmet som står på golvet börjar tjuta. Ett larm som ska aktiveras när han kliver ur sängen.

Under natten har han varit orolig - precis som vanligt. För att skydda honom från att ramla ur sängen hade personalen fällt upp staketet runt sängen, men då hade han försökt klättra över. Lite go finns i gubben!

"Undra hur länge det dröjer innan han inte minns mig?" säger mamma på vägen...

Skrivet av Medkraft, 2011-02-22

Visa hela (0 kommentarer)