Följ med mig på min resa från mitt radhus till Solheim. Släktgården i Nyland som min bror och jag ärvt och som jag nu vill ta hand om.
Ska ni lämna mig här? Ska jag inte få komma hem? Pappa sitter i matsalen på korttidsboendet. Det är söndag och han har just ätit lunch.Tvn står på och det är skidåkning. Som han gärna tittar på. Men han sitter i rullstolen och snurrar på hörapparaten. Flyttar fötterna upp och ner från fotstödet, lägger benen i kors, flyttar isär benen, lägger än den ena än den andra benet över knäet - igen och igen.
När vi går därifrån kör personalen honom till rummet. Han vill vila och de har tvingat upp honom. I magen känns det som om han är arg. Jag säger till mamma "vi får vara glad att han inte är argsint".
Måndag eftermiddag har mamma ringt två gånger till min mobil. Jag hinner tänka en del tankar innan jag får tag på henne. Resultatet på proverna som kortidsboendet skickade till vårdcentralen har kommit och de gör bedömningen att pappa behöver sjukhusvård. Ambulansen var på väg för att köra honom. Jag föreslår att vi ska åka till sjukhuset. Mamma säger efter...
Visa hela (0 kommentarer)
Men - är det inte pappa som sitter där inne i matsalen? Mamma och jag befinner oss på parkeringen utanför korttidsboende och vi ser rakt in i matrummet. Nej, säger mamma det är det inte. Hmm, tja jag kanske ser fel tänker jag. Vi går in. I korridoren ser mamma in i matsalen och ropar - men är det du, är du vaken, ååå vad roligt, jag är här nu.
Pappa tittar upp från bordet. Säger - åååå vad jag har längtat och undrat var du är någonstans. Vad roligt att du är här! Han lyser av glädje, klappar mamma och mig.
Vad glada vi blev, vilken förändring från häromdagen. Pappa var rätt pigg, hade ätit ordentligt, sett på skidåkning på tv. Jag drog in honom på rummet och med hörapparaten på förstod han delvis vad vi sa. Vi bjöds på kaffe och kakor av personalen - vilken service och omtanke det finns här. Bara det gör mig glad.
Pappa tar mammas hand och säger "det är du och jag nu, du och jag nu". Mina ögon tåras.
Ni stannar väl över natten, säger pappa. Det...
Visa hela (0 kommentarer)
Första besöket på korttidsboendet där pappa är sedan ett dygn. Mamma och jag möttes i dörren av en omtänksam och trevlig sjuksköterska från en annan avdelning. Hon visade oss till pappas rum och gick för att hämta den ansvariga sjuksköterskan.
Pappa ligger i sängen, ihopkrupen, med ryggen mot rummet. Han har pyjamasjackan på sig och ett par joggingbyxor. Jag vill bre över honom en filt, men hittar ingen. Han luktar illa efter att ha kräkts på förmiddagen. Mamma försöker väcka honom, klappar honom på ryggen och säger högt "hej, det är vi som är här nu, hej". Han reagerar inte. Larmet som står på golvet börjar tjuta. Ett larm som ska aktiveras när han kliver ur sängen.
Under natten har han varit orolig - precis som vanligt. För att skydda honom från att ramla ur sängen hade personalen fällt upp staketet runt sängen, men då hade han försökt klättra över. Lite go finns i gubben!
"Undra hur länge det dröjer innan han inte minns mig?" säger mamma på vägen...
Visa hela (0 kommentarer)
Jag vaknade alltför tidigt - väntan liksom kröp i kroppen. Jobbet tog över förmiddagen, men under lunchen för jag de två milen till mamma och pappa. Pappa sov - snarkade högt. Kanske han redan stängt av? Mamma var samlad, men orolig. Hemtjänsten kom, hjälpte pappa att få på sig kläderna - han var väldigt trött. Taxin kom, men något fel hade blivit i beställningen för ingen kunde hjälpa pappa nedför trappan. Taxi rekvirerade hjälp, vilket tog några timmar. Hemtjänsten kom tillbaks, peppade pappa inför resan, mildrade mammas oro. Båren rymdes inte i trappan, så taxi fick hämta någon sorts bärstol. Sååå - pappa placerades i stolen. Vart ska jag, undrar han? Får jag röka där? Ingen protest, inget hejdå - utan han bars ut under tystnad, fick sitta kvar i rullstolen under färden till "kortis". Mamma gick till sin syster för att prata en stund - och drack en whisky för att döva några av alla känslor som kom upp. De ringde från kortis för att fråga lite, och sa att pappa...
Visa hela (0 kommentarer)
Dagen före....
Nu är min pappa så gammal att han inte längre kan fatta de beslut som behöver fattas. Andra måste fatta besluten, på något sätt meddela honom att nu blir det så här, samtidigt som han inte kan välja bort det som har beslutats Denna kväll före dagen han ska lämna sitt hem och åka på "avlastning" är ingen bra kväll. För mig.
Jag - som vill lyfta över känslor till mig själv från den som mår dåligt. Det är mycket enklare att själv må dåligt än att någon annan gör det. Även om jag sedan många många år är medveten om detta så kan jag fortfarande inte hantera känslan.
Brist på kontroll är det förmodligen. Jag kan ju inte veta vad som kommer att hända imorgon - kommer avfärden att vara lugn, kan han förstå vad som händer och varför, hur kommer mamma att klara av det - och hur blir det sen? Facit finns i framtiden och framtiden är sen. Sen kommer att bli ett annat nu.
Ber om en god och förtroendefull dag imorgon.
Visa hela (2 kommentarer)
Dagen, dygnet, veckan, månaden ..... t o m året kommer och går, Delar i helhet - min helhet och mitt liv.
Idag när jag åter igen gick runt i enebacken för att hitta kantareller (vilket jag hittills aldrig gjort) började jag fundera över att jag inte ser delarna (kantarellerna alltså) utan mest söker efter helheterna (enebacken). Jag som endast när jag har tider att passa tycker det är viktigt att kolla minuterna, jag som snabbare än snabbt kommer fram till vad jag tycker, jag som tycker att andra inte ska brodera ut för mycket detaljer utan komma fram till kärnan, jag som sällan orkar vänta in andras synpunkter/förslag/idéer/tankar utan fyller i (högt eller tyst) vad personen skulle säga. Tja - vem behöver delar när man redan har helheten klar för sig?
Mitt i mina tankar om hur jag hanterar delar i min helhet finns den kvardröjande känslan när jag stod med ena benet i Kattegatt och det andra i Skagerak. Det riktigt kändes under mig...
Visa hela (0 kommentarer)
Född i vattentecken (skorpion) och med mitt kraftfulla efternamn så har jag fler än en gång upplevt att min våglängd inte alltid sammanfaller med andras och ibland t o m motverkar det jag vill. Höstens resa till Ligurien - i all mening en resa mellan vatten och berg gav mig mer än en eftertanke.
I en grupp människor med vandringslust hängde jag med - fast jag hade behövt mera tid för att utforska det lilla och mer tid att njuta av det stora. Det omväxlande och vackra landskapet gav mer än ett tillfälle att stanna upp och bara vara. Men - jag gick med i gruppen för att också komma fram till målet. Var det målet med resan? Jag vill bli bättre på att undersöka min egen våglängd.
Alltför ofta befinner jag mig alltid på en helt annan våglängd än en av dem som står mitt hjärta allra närmast. Fler än en gång har jag kommit fram till att jag skulle vilja vara på hans våglängd - men istället för att utmana mig själv så håller...
Visa hela (0 kommentarer)
Så är det gjort! Förra gången var det mer eller mindre med tvång - då hade jag nämligen sålt dom för att få en etsning (eller var det för en tavla). Nu gjorde jag det därför att jag ville! Köpa ett par nya tofflor alltså. Birkenstock ... som vanligt. Fast blå och med viss dämpning enligt expediten. Mina steg känns annorlunda. Tydligare, fastare .... inte mer dämpade men när jag tittar ner på mina fötter upplever jag en känsla av beslutsamhet , stolthet och nästan nästan ......skönhet. Mina framtida steg kommer att präglas av dessa kännetecken!
Och - jag kommer också i fortsättningen att sköta om mina småsår så att den får den omsorg som behövs för att läka. Behövs extra stöd (denna gång i form av ett plåster) så kan jag också ta emot det (lovar att försöka :))
Visa hela (0 kommentarer)