En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
Medkraft

MedKraft

Följ med mig på min resa från mitt radhus till Solheim. Släktgården i Nyland som min bror och jag ärvt och som jag nu vill ta hand om.


Jag vaknade alltför tidigt - väntan liksom kröp i kroppen. Jobbet tog över förmiddagen, men under lunchen för jag de två milen till mamma och pappa. Pappa sov - snarkade högt. Kanske han redan stängt av? Mamma var samlad, men orolig. Hemtjänsten kom, hjälpte pappa att få på sig kläderna - han var väldigt trött. Taxin kom, men något fel hade blivit i beställningen för ingen kunde hjälpa pappa nedför trappan. Taxi rekvirerade hjälp, vilket tog några timmar. Hemtjänsten kom tillbaks, peppade pappa inför resan, mildrade mammas oro. Båren rymdes inte i trappan, så taxi fick hämta någon sorts bärstol. Sååå - pappa placerades i stolen. Vart ska jag, undrar han? Får jag röka där? Ingen protest, inget hejdå - utan han bars ut under tystnad, fick sitta kvar i rullstolen under färden till "kortis". Mamma gick till sin syster för att prata en stund - och drack en whisky för att döva några av alla känslor som kom upp. De ringde från kortis för att fråga lite, och sa att pappa...

Skrivet av Medkraft, 2011-02-21

Visa hela (0 kommentarer)

Dagen före....

Nu är min pappa så gammal att han inte längre kan fatta de beslut som behöver fattas. Andra måste fatta besluten, på något sätt meddela honom att nu blir det så här, samtidigt som han inte kan välja bort det som har beslutats Denna kväll före dagen han ska lämna sitt hem och åka på "avlastning" är ingen bra kväll. För mig.

Jag - som vill lyfta över känslor till mig själv från den som mår dåligt. Det är mycket enklare att själv må dåligt än att någon annan gör det. Även om jag sedan många många år är medveten om detta så kan jag fortfarande inte hantera känslan.

Brist på kontroll är det förmodligen. Jag kan ju inte veta vad som kommer att hända imorgon - kommer avfärden att vara lugn, kan han förstå vad som händer och varför, hur kommer mamma att klara av det - och hur blir det sen? Facit finns i framtiden och framtiden är sen. Sen kommer att bli ett annat nu.

Ber om en god och förtroendefull dag imorgon.

Skrivet av Medkraft, 2011-02-20

Visa hela (2 kommentarer)

Dagen, dygnet, veckan, månaden ..... t o m året kommer och går, Delar i helhet - min helhet och mitt liv.
Idag när jag åter igen gick runt i enebacken för att hitta kantareller (vilket jag hittills aldrig gjort) började jag fundera över att jag inte ser delarna (kantarellerna alltså) utan mest söker efter helheterna (enebacken). Jag som endast när jag har tider att passa tycker det är viktigt att kolla minuterna, jag som snabbare än snabbt kommer fram till vad jag tycker, jag som tycker att andra inte ska brodera ut för mycket detaljer utan komma fram till kärnan, jag som sällan orkar vänta in andras synpunkter/förslag/idéer/tankar utan fyller i (högt eller tyst) vad personen skulle säga. Tja - vem behöver delar när man redan har helheten klar för sig?

Mitt i mina tankar om hur jag hanterar delar i min helhet finns den kvardröjande känslan när jag stod med ena benet i Kattegatt och det andra i Skagerak. Det riktigt kändes under mig...

Skrivet av Medkraft, 2010-08-16

Visa hela (0 kommentarer)

Född i vattentecken (skorpion) och med mitt kraftfulla efternamn så har jag fler än en gång upplevt att min våglängd inte alltid sammanfaller med andras och ibland t o m motverkar det jag vill. Höstens resa till Ligurien - i all mening en resa mellan vatten och berg gav mig mer än en eftertanke.

I en grupp människor med vandringslust hängde jag med - fast jag hade behövt mera tid för att utforska det lilla och mer tid att njuta av det stora. Det omväxlande och vackra landskapet gav mer än ett tillfälle att stanna upp och bara vara. Men - jag gick med i gruppen för att också komma fram till målet. Var det målet med resan? Jag vill bli bättre på att undersöka min egen våglängd.

Alltför ofta befinner jag mig alltid på en helt annan våglängd än en av dem som står mitt hjärta allra närmast. Fler än en gång har jag kommit fram till att jag skulle vilja vara på hans våglängd - men istället för att utmana mig själv så håller...

Skrivet av Medkraft, 2010-01-03

Visa hela (0 kommentarer)

Så är det gjort! Förra gången var det mer eller mindre med tvång - då hade jag nämligen sålt dom för att få en etsning (eller var det för en tavla). Nu gjorde jag det därför att jag ville! Köpa ett par nya tofflor alltså. Birkenstock ... som vanligt. Fast blå och med viss dämpning enligt expediten. Mina steg känns annorlunda. Tydligare, fastare .... inte mer dämpade men när jag tittar ner på mina fötter upplever jag en känsla av beslutsamhet , stolthet och nästan nästan ......skönhet. Mina framtida steg kommer att präglas av dessa kännetecken!
Och - jag kommer också i fortsättningen att sköta om mina småsår så att den får den omsorg som behövs för att läka. Behövs extra stöd (denna gång i form av ett plåster) så kan jag också ta emot det (lovar att försöka :))

Skrivet av Medkraft, 2009-12-12

Visa hela (0 kommentarer)

Ängeln blir min symbol för uppdraget

Idag kom stoltheten ikapp mig. Stoltheten över att ha blivit utsedd till borgerlig vigselförrättare. Jag har tänkt uppdraget som ett juridisk arbete - men när mannen friar till kvinnan mitt framför alla gästerna, hennes svar är ja och jag får viga dem där och då inför de förvånande släktingarna och vännerna då dyker en annan känsla upp hos mig.

Ja, helt förvånad är jag väl inte över mina egna känslor. Jag blir tårögd varje gång, har inte, trots flera försökt, lyckats lära mig cermonin utantill (och van är jag ju att prata inför folk efter många års övning) och jag kan aldrig bestämma mig för vilka kläder jag ska ha på mig. Sen - när det står i tidningen "vigselförrättare Anita Bergström" då nästan stannar hjärtat. Jag? Som aldrig verkar nå ända fram själv, som tagit fler felsteg än vandrat den breda vägen, som drömmer drömmar alltid drömda.

Reklam för borgerlig...

Skrivet av Medkraft, 2009-07-25

Visa hela (0 kommentarer)

Hur kan det komma sig att jag alltid blir så orolig när det är dags för fest? Att maten inte ska duga, att jag inte ska vara trevlig nog, att något ska bli fel, fel, fel. Jag tänker att jag tycker det ska bli kul, roligt att träffas och umgås under enkla former. Men - sen när det är dags mår jag uruselt, orkar inte med mig själv och allt känns fel. Avstå eller träna mera?

I helgen var det födelsedagskalas och jag var inbjuden att hjälpa till inför släktens ankomst. Inte ens då - när jag inte hade ansvaret utan bara skulle vara medhjälpare är det kul. Och kul ska det vara annars får det vara. Får det vara?

Uppvaktningen gick bra - men flagga, fika och paket

Ser fram emot nästa utmaning - fördelning av löneutrymmet. Berättar mera nästa gång

Tack till jättefin kattvakt!

Skrivet av Medkraft, 2009-03-22

Visa hela (0 kommentarer)

Idag har varit en dag när tiden räckt till. Räckt till för allt jag velat gjort, borde gjort och har gjort. Faktum är att jag t o m tittat på klockan vid några tillfällen för att se om den rört sig.

Trots att jag försöker tänka att jag alltid har tid för allting så händer det lite för ofta att det känns som jag inte hinner. Hinner vart och vad? Men idag vände det - jag hann och vann lugn, stabilitet och nöjdhet. Tack för denna dag!

Kanske dagen kom för att ge mig svar på drömmen jag hade häromnatten. Jag skulle göra en skrivning och alldeles innan skrivningen försökte jag pränta in det jag trodde jag behövde kunna. Det blev fem saker. Skrivningen bestod sedan av fyra tättskivna sidor med frågor och jag kunde ingen säger ingen av dem. Varför hade jag valt bort att lära mig det jag hade i uppgift att göra? Varför gick jag dit när jag visste att jag inte kunde? Jag grunnar vidare på vad drömmen ville säga mig

Skrivet av Medkraft, 2009-03-17

Visa hela (0 kommentarer)