Micha will
Leaving hope
Jag överlevde helgen och lyckades hjälpa.
Men hur jag än gör så förstör jag ändå i slutändan.
Jag har satt mig själv på gränsen. Jag har skrivit till henne. Charlie sa att det var värt ett försök, jag har velat ett tag, Charlie sa att det var värt det.
Jag vet inte om jag håller med. Var det värt att få upp mina förhoppningar, mitt hopp på det sättet? Ett ord, ett endaste ord, och jag kommer fråga om jag får bjuda på ett glas vin och prata med henne. Den nobben är jag beredd på. Men för att fråga, för att klara den nobben, behöver jag åtminstonde ett ord. Jag är villig men jag måste veta att det är värt att försöka, det går inte att förklara riktigt.
Jag är otroligt trött och nu mår jag dessutom dåligt. Skuld och ångest blandas till ett.
Jag känner mig så upp och ner. Orolig för S, längtar, saknar efter L, saknar Koskish, stressad för jullov och cosplay och pengar... och såklart, som altid, orolig, stressad, spänd, ångestfylld över Charlie.
Min största rädsla är att bli lämnad ensam. Jag skulle inte klara det. Visst, jag är på väg att må bättre, att klara mig bättre själv, bli mer självständig, men jag klarar inte att ni lämnar mig ensam. Ingen av er. Jag skulle brytas, krossas som en uttorkad blomma. Det är många pelare som håller mig uppe, men efter att en bröts och föll i intet klarar jag inte att fler faller och försvinner.
Jag vet inte vad jag skulle göra.
Skrivet av Micha, 2007-12-16 22:52
Kommentera: