En sekund i minuten
Känslan av ensam het
känslan av ensamhet blir inte mindre påtaglig när jag nu på kvällen styr mina setg imot allas vår tragedi "tranan" , varför blir man känslomäsigt överväldigad när man ska ut? kan man inte för engångs skull slippa känna att man är den mest utstötta personen i hela bollnäs? samtidigt hatar jag mej själv över att jag tror att mitt livs kärlek ska finnas på tranan, enbart tanken borde resultera i en kvarsittning i livets långa skola.Ock när jag i ett mer reprecentablet tillstånd kan konstatera att jag fortfarande inte är den jag vil vara känner jag illamåendet välla över mej som en förorenad våga av smärta.Även då jag finner ljusglimtar i att hjälpa andra så käns det som mitt liv är till ingen nytta då jag inser att jag enast är uppskatad så länge dom behöver mej, men det är en smäll jag kan ta för det enda jag litder mer av än att tänka på mitt eget liv är när jag ser personer i min omgivning är ledsna.
Skrivet av Molekylen, 2007-04-14 18:18
Kommentera: