En sekund i minuten
Jag skriver för mig själv, jag stavar fel och jag särskriver. Tål du inte sånt så ska du inte läsa min blogg för du kommer du få ångest koma
känslan av ensamhet blir inte mindre påtaglig när jag nu på kvällen styr mina setg imot allas vår tragedi "tranan" , varför blir man känslomäsigt överväldigad när man ska ut? kan man inte för engångs skull slippa känna att man är den mest utstötta personen i hela bollnäs? samtidigt hatar jag mej själv över att jag tror att mitt livs kärlek ska finnas på tranan, enbart tanken borde resultera i en kvarsittning i livets långa skola.Ock när jag i ett mer reprecentablet tillstånd kan konstatera att jag fortfarande inte är den jag vil vara känner jag illamåendet välla över mej som en förorenad våga av smärta.Även då jag finner ljusglimtar i att hjälpa andra så käns det som mitt liv är till ingen nytta då jag inser att jag enast är uppskatad så länge dom behöver mej, men det är en smäll jag kan ta för det enda jag litder mer av än att tänka på mitt eget liv är när jag ser personer i min omgivning är ledsna.
Visa hela (0 kommentarer)
Varför ska just jag träffa dom trevligaste människorna i världen? jag förtjänar det inte men ändå dyker dom upp i mitt liv. Som om det inte var illa nog att jag inte förtjänar det så kommer jag skiljas från dom och varför det kan man undra, jo jag ska göra lumpen. Lumpen enskola försig där du lär dej vad ?, att döda? jomen bra det har jag säkert nytta av, även om jag har hört talas om vissa äckel som bör ha sej en omgång så anser jag ändå att lumpen suger. Jag skulle mycket heldre vara med dom underbara människor jag lärt känna under min tid här på jorden, men icke istället ska jag med tårar i ögonen och gråt i hallsen ta farväl av dem jag älska mest... men det kanske är mitt öde , att ensam och övergven vandra jorden som en osalig ande.
Visa hela (2 kommentarer)