Monstrous' bloggis

Nedstämdhet
Om man har en svår depression är man nedstämd och tungsint. Känslan av nedstämdhet kan variera under dygnet, till exempel så att morgnarna kan vara besvärliga medan det känns lättare framåt eftermiddagen, eller tvärtom.
(jag är nedstämd ganska ofta ja, så fort jag är ensam är jag nere. Ibland även när jag är med någon)

Brist på glädje
Om man är deprimerad känner man ingen glädje för det som vanligen känns roligt eller angeläget. Man kan också känna sig rastlös och lättirriterad. Njutning och lust att göra saker försvinner och man känner sig viljelös och har svårt att ta initiativ. Det kan också kännas som om tillvaron är färglös och utan nyanser och man är likgiltig inför allt som händer.
(jag känner inte ofta för att göra något. ska jag göra något så ska det vara på riktigt. jag känner inte för att bara träffa vänner och bara prata längre. inte för att jag har något att prata med ens)

Minskad matlust och viktnedgång
Man har ofta ingen matlust och måste övertalas att äta. Maten smakar inte och man kan gå ner flera kilo i vikt på bara några veckor. Det är vanligt att man själv inte märker den kraftiga viktnedgången.
(här har jag inget att säga, jag äter som vanligt tror jag. kanske är lite mer hungrig vissa dagar och vissa vill jag inte äta för jag känner mig tjock, men ändå.)

Sömnstörningar
Man sover ofta dåligt och vaknar tidigt på morgnarna, ibland redan vid 3-4-tiden på morgonen och det är svårt att somna om. Sömnen är orolig och man vaknar ofta under natten, vilket gör att man inte känner sig utvilad när man vaknar.

Hämning
Det är ansträngande att komma igång med de allra enklaste vardagsuppgifterna som vanligtvis görs rutinmässigt. Man talar långsamt, har långsamma rörelser och har försämrad eller till och med stel mimik.
(har svårt som faan att plugga. Har ofta inte ork att göra något nä. Vill hellre bara sitta här eller ligga i sängen. När det är mat orkar jag egentlige inte gå ner)

Känslomässig frusenhet
Man känner sig likgiltig inför sig själv och även för sina närmaste och har svårt att engagera sig i omvärlden. Det är svårt att bli glad och man har ibland svårare än vanligt att bli arg. Man orkar knappt föra ett vanligt samtal eftersom man saknar den energi som krävs för att ha kontakter med de närmaste. Därför får man problem med relationerna till andra.

Brist på tillförsikt och en nedvärderande självbild
Man ser allt i svart och nedvärderar sig själv och sin förmåga både när det gäller arbete och familj. Man grubblar över eventuella misslyckanden och förebrår sig själv. Det är också vanligt att man plågas av skuldkänslor och att man oroar sig mycket för sin ekonomi och hälsa. Man har ingen framtidstro för sig själv eller familjen.
(jag nedvärderar ofta mig själv. Väldigt mycket oxå. Både med utseende och skola.)

Aggressivitet och lättretlighet
Man kan bli aggressiv och lättretlig, något som är vanligare bland män än bland kvinnor.
(Jag är nog en man)

Koncentrationssvårigheter
Man har svårt att koncentrera sig, till och med på sådant som normalt inte kräver någon större ansträngning, som till exempel att läsa, utföra hushållssysslor eller titta på TV.
(koncentrationssvårigheter har jag alltid haft. Så jag vet inte ritkgit. Något jag har vääldigt svårt för är att plugga. Satt och plugga depressionsarbete nu, men sen började jag skriva här ist:/)

Minskad livslust
Det är vanligt att allt känns hopplöst och att man har tankar på döden och funderar på självmord. En del går så långt att de planerar i detalj hur de ska gå tillväga för att ta sitt eget liv. Detta är ett mycket allvarligt tillstånd och kräver omedelbart läkarvård. Vid en framgångsrik behandling av en depression försvinner oftast självmordstankarna.
(kanske har vart så förut, jag tänker inte på döden precis. tänker bara ofta att jag verkligen inte orkar längre)

Jag vill verkligen inte låta deprimerad, jag vill inte vara det. jag vill inte vara tuff och skryta om det.
Men om jag ska vara helt ärlig så verkar det faktiskt som om jag är det.
Och om det finns medecin för att må bra så vill jag ta det. För jag tycker synd om min omgivning som måste stå ut med mig. Mina agressationsutbrott osv.

Jag vill prata ut med någon om detta. Om någon läser detta och vet var jag kan vända mig så får ni gärna säga till.
Funderar på att gå till kuratorn i skolan och prata..

Jag orkar inte må såhär längre.

Skrivet av Monstrous, 2007-05-22 19:18