Ett nytt liv!

Det finns alltid ett bästföre datum på mjölken vi har i kylskåpet. Om detta datum har passerat med en eller kanske max två dagar, så luktar vi på mjölken, smakar försiktigt och på så sätt avgör om den fortfarande går att dricka. Om vi upptäcker att datumet har passerat med en vecka så häller vi omedelbart ut den i slasken och undviker att både lukta och framförallt smaka. Borde vi ha bäst före datum även på andra saker i livet?

Tanken slår mig när jag sitter på nattbussen hem efter en kväll på en av stadens inneklubbar. Jag ser tillbaka på kvällen och konstaterar att jag kan tänka på kvällen igår eller någon annan kväll mycket, mycket långt tillbaka i tiden. Skillnaden är minimal.

Jag slänger ihop något enkelt i matväg samtidigt som jag blandar drinkar för fullt. Min vän konverserar glatt med mig samtidigt som jag provar kläder, byter skor och byter musik. Stämningen är hög, det blir mer drinkar än mat och sminket på mig är väldigt mycket mer...

De flesta av oss lever inte idag utan går tillbaka till det som varit eller drömmer om det som ska bli. Planerar våra semesterar eller planerar de kommande.

Nostalgi verkar vara något som konstant är inne. Åtminstone för de som uppnått en viss aktningsvärd ålder och kan kalla sig själva vuxna. Människor älskar att tala om vad det gjort när de var unga, när de låg i lumpen eller vad som hände förra sommaren.

Det vi också är duktiga på är att prata om vad vi vill göra i framtiden. Vi vill ha annat jobb, större boende, resa till olika platser, köpa nya saker osv.

Men det här med just nu, det som händer precis när vi planerar framtiden eller tänker på det som varit, var tar det vägen. Ett gammalt utnött ”carpe diem” som de flesta vill slänga sig med men sällan följer. Vad händer egentligen just nu?

Jag fick mitt liv kastat i ansiktet för några dagar sedan. Självklart börjar mina tankar direkt att tänka på framtiden och om den kommer. Tankarna virvlar i...

Carrie, Samantha, Miranda och Charlotte. Fyra helt olika personligheter som vi alla kan identifiera oss med på ett eller annat sätt. Det moderna sättet att ta reda på vem man är eller?

Jag var ingen fantast från början av serien men ju längre den gick så blev jag dock fashinerad av de olika typerna. I början kunde jag nog heller inte hitta att jag egentligen var lik någon jag utan jag hade väl lite av varje. Den gyllene medelvägen, naturligtvis.
Men ju mer jag såg och diskuterade serien med mina väninnor så började jag också försöka att hitta någon av typerna och försöka identifiera mig med dem.

Det jag med all säkerhet visste var att jag absolut inte var någon Samantha. Jag älskar hennes personlighet och rättframhet. Hennes sätt att vara så otroligt bekväm i sin sexualitet och verkligen kunna skilja på känslor och sex liknar mest en man. Men hon är ingen man hon är så mycket kvinna och utnyttjar verkligen varje millimeter av det.

Jag hittade mig själv i en...

Att kommunicera är det viktigaste i ett förhållande! Detta är alla både proffsen och vi andra lekmän helt överens om. Men vad är kommunikation och finns det kommunikation som inte är ok?

Jag har funderat kring hur vi kommunicerar idag. Förr i tiden, jag nu talar jag om väldigt länge sedan, så talade vi med varandra när vi träffades. Avstånden var långa och behövde vi kommunicera så skrev vi brev. Historien är full av brev som är skickade kors och tvärs över världen.
Jag vill påstå att de vackraste kärleksförklaringarna finns i dessa brev. De var tvungna att koncentrera sig på vad som skulle sägas och hur det också skulle mottas eftersom faktiskt inte kunde redigeras på direkten.
Under alla krig där de som skrev inte ens visste om breven skulle komma fram till mottagaren eller om personen faktiskt var vid liv för att kunna läsa.

Sedan kom den fantastiska apparaten telefonen och vi kunde meddela oss via telefon med våra egna röster. Från början och väldigt...

Ingen gillar att vara ensam. Vi vill alla ha någon att tycka om men jag har börjat fundera på vad det är som egentligen är så viktigt just med denna tvåsamhet. Jag tror att jag har kommit på iaf vad jag går igång på.

Känslan av att någon ligger bredvid mig i sängen. Jag hör hans andetag, ja och ibland snarkningar som gör mig helt galen. Det är ganska mysigt egentligenI

Att kunna ringa för att bara ringa och säga ingenting. Typ "Hej älskling, jag sitter på tåget nu. Har precis druckit upp mitt kaffe. Hur mår du?" Ett helt onödigt samtal egentligen eftersom han lämnade av mig vid tåget en timme tidigare och vet precis var jag är på väg. Men det är just den där samhörighetskänslan igen.

Att kunna säga "Min kille/man och jag tänkte åka dit nästa helg". Jag vill påtala att jag faktiskt inte utlämnad i min ensamhet utan att någon faktiskt vill och gör saker med mig.

Jag ryser i hela kroppen och blir alldeles pirrig av lycka varje gång min kille talat om mig...

Vem är jag? Jag känner att jag behöver deklarera detta.

Detta handlar inte om ålder, yrke, var jag bor eller sådana triviala saker utan helt enkelt vem är människan därinne.

Jag är energisk till gränsen på asjobbig när jag väl ger mig in i saker. Samtidigt kan jag ibland tappa konceptet helt och bara göra ingenting och då menar jag verkligen ingenting. Blir apatisk och bara går runt och tar i saker flyttar runt dem från det ena stället till det andra.

Jag verkligen hatar att ha det stökigt runt omkring mig. Jag städar, diskar, torkar och kan därefter känna ett sådan otrolig tillfredställelse i kroppen att nu är det fint! Mina handväskor och lådor ser däremot ut som det pågått ett smärre världskrig i dem. Jag försöker verkligen städa ur dem och tänker varje gång att nu, nu ska jag inte låta det bli kaos i dem igen. Av någon obegriplig anledning så tar det bara ett par dagar så är väskan full av kvitton, gamla godispapper och allt skit som bara har hamnat...

Jag hatar att bo i en påse! Det var inte meningen att det skulle bli så heller. Jag hade mitt boende och han hade sitt. Nu skulle vi börja om och lära oss att leva på ett annat sätt.

Det tog ett tag men naturligtvis kom tandborsten och rakhyveln dit ganska fort. Efter det var jag väldigt försiktig med att lämna något, jag tog alltid med mig allt hem igen för att det var så jag hade bestämt. Efter ett tag släpper man på det och det blir underkläder, nån kräm, skor, smycken osv. Ganska fort var jag tvungen att ha en egen låda.

Självklart dröjer det inte lång tid tills lådan är full, jag har börjat tagit plats i klädkammaren och badrumsskåpet är fyllt med krämer, smink, nagellack, hårmousse osv.

Jag vet inte när det hände egentligen men plötsligt har jag hela mitt liv i en påse (ja eller flera för att vara helt ärlig) och min tvättkorg hemma står alltid tom eftersom jag tvättar alla mina kläder hos honom. Jag hatade det. Jag hade mitt hem i påsen och den stod...

I nästan ett års tid har jag skrivit en slags dagbok i min dator som jag kallat för "Ett nytt liv". När jag började var jag fast beslutet att det var början på mitt alldeles nya fantastiska liv där jag skulle förändra allt som varit dåligt och verkligen ta tag i nuet och livet.

Nu blev det inte riktigt så utan egentligen tvärtom, även om jag faktiskt trodde att jag gjorde ett allvarligt försök.

I torsdags började jag ett nytt liv igen, ja igen, jag gör det lite då och då. När jag vaknade 03.30 i morse och kände mitt skrivbehov komma krypande och snabbt riggade upp datorn i sängen för att fortsätta min historia så fastnade jag plötsligt. Jag läste allt jag skrivit och insåg att skrivit för att någon ska se. Men vem ska se det? Det känns ju inte riktigt sunt att säga till sina vänner " Kolla vad vad jag skrivit i min dagbok!" Det blir lite som att vara 14 år igen och
sitta i sängen med sin bästis och läsa högt i varandras dagböcker.

Då förstod jag varför...