Ett nytt liv!

Ingen gillar att vara ensam. Vi vill alla ha någon att tycka om men jag har börjat fundera på vad det är som egentligen är så viktigt just med denna tvåsamhet. Jag tror att jag har kommit på iaf vad jag går igång på.

Känslan av att någon ligger bredvid mig i sängen. Jag hör hans andetag, ja och ibland snarkningar som gör mig helt galen. Det är ganska mysigt egentligenI

Att kunna ringa för att bara ringa och säga ingenting. Typ "Hej älskling, jag sitter på tåget nu. Har precis druckit upp mitt kaffe. Hur mår du?" Ett helt onödigt samtal egentligen eftersom han lämnade av mig vid tåget en timme tidigare och vet precis var jag är på väg. Men det är just den där samhörighetskänslan igen.

Att kunna säga "Min kille/man och jag tänkte åka dit nästa helg". Jag vill påtala att jag faktiskt inte utlämnad i min ensamhet utan att någon faktiskt vill och gör saker med mig.

Jag ryser i hela kroppen och blir alldeles pirrig av lycka varje gång min kille talat om mig som "Sin fru", ja och då var vi varken gifta eller förlovade. Men bara att han faktiskt tänker på mig på det sättet är skönt.

Jag ser något knasigt/roligt på stan eller någon tilltalar mig på ett märkligt sätt när jag ska beställa kaffe, jag måste genast ringa honom och berätta vad som hänt.

Att titta på tv och samtidigt få klia hans fötter, ben, armar eller rygg. Det är bara jag som får det! Bara jag!

Åhhh en av mina favoriter. Gå och handla tillsammans och titta på varandra och säga "hmmm har VI det här hemma...eller behöver VI köpa mer"

Få sms när jag minst anar det som påtalar hur mycket han saknar mig och jag får också skicka små kärlekshälsingar precis när jag känner för det.

När han använder min tandbortse för att han glömt sin.

Sammanfattningsvis är tvåsamheten egoistisk. Det handlar om att stärka sitt ego, att få tala om för hela världen att "titta han vill ha mig".

Om helheten är tvåsamhet så är ju ensamheten bara halv!

Jag är en halv människa!

Skrivet av MosterLena, 2008-07-07 10:16