En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
Oberoende

(O)beroende

varför anonym?

Började blogga för att jag vill dela med mig av sådant som är jobbigt och som jag skäms över. Förbjudna känslor och smärta som jag inte vill bli förknippad med av de jag tycker om. Framför allt vill jag nog inte bli utdömd som "den där galna tjejen" av de som inte känner mig överhuvudtaget. Det kan ju tyckas som sorgligt och patetiskt på många sätt men verkligheten är hård och folk dömer, det gör även jag.

Jag vill t ex inte bli förknippad med de typiska borderlineare jag träffat, tyvärr är det så att de flesta som mår psykiskt dåligt och har någon diagnos eller t o m flera, skäms väldigt mycket p g a samhällets fördomar och okunskap.

Men så finns det ju också den kategorin som söker så sjukt mycket bekräftelse och pratar högljutt om alla sina mediciner, överdoser, självmordsförsök, vändor till akutpsyk , om hur de skär sig själva och gud vet allt tragiskt de vill att alla ska veta. Jag tycker att den senare kategorin är mest tragisk, de är verkligen trasiga (det är ju "vi tysta & skamsna" med, påstår inget annat!) och framstår som så desperata när de inte har något annat att prata om än sitt egna helvete.

Min rädsla är att bli en av dem.

Det har istället fått helt motsatt effekt i mitt liv, jag undviker sociala sammanhang, isolerar mig mer och mer ju sämre jag mår vilket så klart gör att jag blir att må ännu sämre.... Så jävla dumt! MEN då ser ingen min smärta, min osäkerhet, mitt självförakt och framförallt så slipper jag ljuga och säga att "jo det är bara bra me mig!" som det alltid förväntas att människor ska svara.

Visst har jag provat att vara ärlig och säga att det är tungt nu och att det känns för jävligt emellanåt men ofta blir den som frågar alldeles förvånad (om man är lagd åt det paranoida hållet så känner man igen känslan av att den andre liksom tänker "fan fattar hon inte att det bara är en tom artighetsfras, jag är egentligen inte ett dugg intresserad, varför kan hon inte bara svara "bra" som alla andra fattar att man ska göra, är hon störd på riktigt eller?") och verkar ångra sin "standardfråga" för att man inte förväntar sig det svaret och egentligen inte vill veta mer.

Eller också kan man mötas av "hund ögon sympatin" när personen i fråga blir så förfärad över att man mår dåligt så att de tycker såå synd om en. Det är nog snäppet värre, då känner jag mig verkligen nedvärderad och lite förnedrad. Då känner man sig verkligen som en "sån där stackars psyksjuk".

DET ÄR SKILLNAD PÅ SYMPATI & EMPATI!

Det är i och för sig inte konstigt att det ofta är de här två ytterligheterna som vi med psykisk ohälsa möts av i samhället. Det saknas kunskap! Det är heller inte så konstigt eftersom det är så stigmatiserat att må psykiskt dåligt. Det är så skambelagt att att ingen egentligen vill kännas vid det.

Och det gott folk, det hjälps vi alla åt att upprätthålla! Friska & sjuka tilsammans... Det är dags för en förändring av det!

Och det är nog lite det jag vill bidra till, trots att jag är anonym!

Skrivet av Oberoende, 2010-05-06 16:07

Kommentera:

Signatur:
Skriv här:
Vad heter Pippis författare i förnamn (stor första bokstav)?