(O)beroende
Störd av livet?
Idag ställde min läkare diagnosen borderline.
Jag började plötsligt gråta, bara sådär. Det har jag inte gjort på länge. Jag har faktiskt vetat att jag har det syndromet MEN någon professionell ska alltid ställa diagnos såklart.
Eftersom jag mår väldigt bra nu så ser jag ändå positivt på detta (som tur är! ha ha ha). Borderlinestörning är något man kan lära sig hantera & "arbeta bort".
Det har känts oerhört viktigt för mig att få det här bekräftat. Antagligen för att det är en lättnad att det är någonting som existerar. Något som går att definiera, som har ett namn, som andra lider av, som går att bli fri från.
Istället för att leva sitt liv och alltid känna sig så jävla tom, missanpassad och missförstådd. Utan att veta vad fan det är med en.
Läkaren har jag träffat fyra gånger under sex månader.
- Första mötet var det totalt nio personer från psyk och soc som satt runt ett ovalt konferensbord där jag fick sitta vid ena kortändan...*Jag minns inte mycket av det, jag var så nedgången av drogerna, sjuk, förbannad och väldigt defensiv*.
- Andra mötet var inne på avgiftningen. Tvärabstinent av benzonedtrappningen men samtidigt avtrubbad av Cisordinolen jag fått mot min paranoia.
- Tredje mötet var efter avslutad 12 stegsbehandling. Då stormade jag ut ur rummet.
- Fjärde mötet var alltså idag.
Läkaren var glatt förvånad över vad som hänt sedan första gången vi träffades. Att jag satt där närvarande, positiv med framtidstro. Han sa att det antagligen är psykoterapins förtjänst till stor del. Också att det är inte en sjukdom som man kan medicinera bort. Det är ett syndrom som man kan arbeta sig fri ifrån.
Han sa att se en patient i mitt situation utvecklas som jag gjort, gav honom positiv energi och stärkte honom i hans yrke!
Sedan berättade han (eftersom jag tillfrisknat så pass mycket) något som var väldigt ovanligt att en patient får veta om sig själv. Innan jag kommit till det där första mötet med så mycket folk från psykiatrin och socialen, hade de bl a diskuterat statistiken för tillfrisknandet för patienter med dubbeldiagnos som min: ca 25% blir friska... Mina chanser var inte stora och jag hade ju "även misslyckats vid tidigare försök".
Därför var läkaren glad att jag har utvecklats och börjat må så pass mycket bättre, att jag ska vara stolt över vad jag åstadkommit på det här halvåret!.
Jag blev rörd över det han sa, det ska jag komma ihåg att tänka på när det känns tungt.
Jag ÄR stolt!
Skrivet av Oberoende, 2009-05-11 20:16
Kommentera: