Leva med mig själv. Skapa mening...
Onsdagen den 7:e september 2011
Att formulera ord i text känns främmande, varje stavelse pyser av prestationsångest. Jag klev ur 12stegsgemenskapen i början av juni i sommar, samma dag jag skulle få en 6 månadersbricka, jag gick till lokalen i panik och tog en vit bricka ist.
Ångesten och känslan av misslyckande gnagde i mig, "att det inte ens var ett riktigt återfall" att det var bortkastat. Men inte på ett sunt sätt, jag kände att jag ville/måste/behövde nå min egna botten ännu en gång.. Det är en vidrig känsla, kommer jag att överleva denna vända? Orkar jag ta mig upp igen?
Jag ska träffa min socialsekreterare idag, vet inte vad jag behöver, vad som måste till för att jag ska klara detta. Det behövs ingen avgiftning iaf och det känns bra mitt uppe i all skit.
Att slitas mellan att bryta allt det lidande som ett beroende innebär och å andra sidan inte vilja något annat än att gå och vara påverkad hela livet utan konsekvenser. Det är en av sjukdomens...
Visa hela (1 kommentar)
Jaha,
sen sist har jag hunnit med att;
1. bli sjukskriven
2. slutat vara sjukskriven
3. börjat skolan
4. blivit sjukskriven igen
5. blivit inlagd på akutpsyk
6. blivit utsatt på alla mediciner
7. blivit utredd p g a misstänkt bipolär sjukdom
8. misstanken bekräftad
9. Insatt på Lamictal
10. utskriven
11. fick utslag i ansiktet av Lamictal
12. ut med Lamictal in med Litium
13. tar återfall
14. fortsatt deprimerad
15. in med en svag SSRI: Fluoxetin
16. drogfri sedan 4:e december 2010 (skulle firat 2 år drogfri den 19:e..vilket jag är lite bitter för...)
I dagsläget mår jag hyfsat men långt ifrån bra. Bra kommer jag kanske aldrig att må men jag har hoppet kvar och viljan att kämpa vidare. På måndag går min sjukskrivning ut och jag ska återvända till skolan. Ska börja på halvtid, det känner jag mig redo för men jag är väldigt nervös för att komma tillbaka. Är rädd för konstiga fördomar och så klart att bli dömd....
Visa hela (1 kommentar)
Började blogga för att jag vill dela med mig av sådant som är jobbigt och som jag skäms över. Förbjudna känslor och smärta som jag inte vill bli förknippad med av de jag tycker om. Framför allt vill jag nog inte bli utdömd som "den där galna tjejen" av de som inte känner mig överhuvudtaget. Det kan ju tyckas som sorgligt och patetiskt på många sätt men verkligheten är hård och folk dömer, det gör även jag.
Jag vill t ex inte bli förknippad med de typiska borderlineare jag träffat, tyvärr är det så att de flesta som mår psykiskt dåligt och har någon diagnos eller t o m flera, skäms väldigt mycket p g a samhällets fördomar och okunskap.
Men så finns det ju också den kategorin som söker så sjukt mycket bekräftelse och pratar högljutt om alla sina mediciner, överdoser, självmordsförsök, vändor till akutpsyk , om hur de skär sig själva och gud vet allt tragiskt de vill att alla ska veta. Jag tycker att den senare kategorin är mest tragisk, _de är...
Visa hela (0 kommentarer)
Just läst igenom det jag hittills skrivit i bloggen.
en viss utveckling har ju skett men det är så smärtsamt tydligt att jag (fortfarande/alltid) är jävligt ostabil...FAN!!!
Nu är det en sån period då allt känns som en kamp. Jag försöker att vara snäll mot mig själv men det är inte alltid lätt när sjuka prestationskrav smyger sig fram.
I ett helhetsperspektiv har jag kommit otroligt långt men det är svårt att se när det krisar och kommer motgångar. Det säger väl sig självt egentligen att det tar tid att vända åratals smärta som drogberoendet ger, att det är svårt att hitta en plats i samhället, svårt att få jobb osv. + att min psykiska ohälsa inte direkt hjälper till.
Jag gör i alla fall mitt bästa efter den förmåga som för tillfället gäller. Mer går faktiskt inte.
Känner tacksamhet för den här dagen.
Visa hela (0 kommentarer)
Skam över att må psykiskt dåligt. Men vem är jag att döma ut alla andra som fördomsfulla? Då är det ju jag som är det, om jag förutsätter att de i min närhet ska se ner på mig för att jag mår dåligt!
Skruvat. Men det är så jag blir att känna och tänka när jag börjar gå ner i en depression. Nojor kommer starkare än vanligt och jag tror att alla kan se på mig att jag är en föredetta narkoman, att jag inte räknas som alla andra och dessutom psykiskt sjuk! En sån vill man ju beblanda sig med!
Fan, jag vet ju intellektuellt att jag inte ÄR min depression, jag ÄR inte min bordeline, jag ÄR inte aktiv i missbruket. Jag är jag och jag råkar HA depressioner ibland, HA borderline, HA missbrukat. Det är mitt ansvar att göra allt som går för att må bra och fungera i vardagen. Precis som för alla andra människor, men det kanske är en aningens något svårare att hantera för mig...
Visa hela (0 kommentarer)
Allt känns tungt.
Jag är drogfri.
Jag är nykter.
Mår fruktansvärt, vet inte hur jag ska hantera mina känslor.
Tidigare har jag alltid flytt med droger, vad gör jag nu??
Teraputen ska remittera mig till DBT terapi. Orkar jag???
Jag klarar inte av livet just nu. Vill helst pausa men det kan jag ju inte göra mera. Aldrig på samma sätt.
Visa hela (2 kommentarer)
Imorgon fyller min pappa år.
Jag har inte träffat eller pratat med honom sedan min födelsedag för 14 månader sen.
Pappa är alkoholist och narkoman, precis som jag.
Han är aktiv i sin sjukdom, kanske dör han innan han vill bli frisk. Risken för det är överhängande, han är gammal och illa däran, både fysiskt och psykiskt.
Det känns svårt, jag älskar honom så mycket men det är för smärtsamt att ha honom i mitt liv. Jag har accepterat att det är så här det är, jag kan inte göra honom frisk. Jag kan bara förändra mig själv och det har jag gjort. Jag är nykter och drogfri idag och arbetar för att få fortsätta vara det.
Jag kan inte få något ogjort men jag kan försöka gottgöra de fel jag gjort mot de jag bryr mig om.
Pappa jag förlåter dig, för min och din sinnesro. Jag ber också om ursäkt för det jag gjort mot dig.
Jag önskar dig att du ska få leva dina sista år nykter och drogfri så du kan få känna riktig lycka och kärlek, precis som jag...
Visa hela (0 kommentarer)