Ett ord, En tanke, En känsla

Det gångna året så har mycket hänt. Olika händelser har fått mig att förändras. Om det är till det bättre eller till det sämre vet jag inte. Det känns inte som jag har lyckats med några stora bedrifter... Eller jo en. Att jag lyckades ta studenten med så pass bra betyg med mina svårigheter är en stor bedrift. Men jag tror ändå trots detta att jag faktiskt skulle kunnat lyckas få ännu bättre betyg om jag bara ansträngt mig lite mer.

Så klart finns dom där stunderna när jag har varit riktigt stolt över något jag har uträttat.
Men som säkert för många andra finns det saker jag ångrat jag gjort under förra året. Det mesta är egentligen bara små saker.
Men det finns en sak som jag verkligen skulle vilja få ogjort. Vad fick jag egentligen ut av det? INGET! Det är vad jag fick ut av det hela. Tack och lov så lär jag mig av mina misstag.
Det finns så mycket jag skulle vilja berätta om, men jag vet inte hur jag ska sätta det i ord. En av dom jobbigaste sakerna förra...

Nu var det riktigt längesedan jag skrev senast. Tänker inte göra någon snabb sammanfattning vad som har hänt. Visst har hänt en del. men inget storslaget precis.

Men något är på väg att hända. Nämligen min 20årsdag. Jag vet att vissa verkligen längtar till den dagen då man fyller 20. Men ja. Jag kan inte påstå att jag har längtat till den här dagen mer än någon annan födelsedag. Hela det här med att handla på systemet. Alla verkligen förväntar sig att man ska göra det. Jag hade inga planer på det. Tanken var att jag skulle åka bort, men jag fick tyvärr ställa in det på grund av sjukdom. Så till helgen blir det party. Håller både tummar och tår på att jag är frisk då. Om inte i alla fall bättre.

Allt var så bra. Men så ringde mamma. Och som en blixt från klar himmel säger hon att hon ska åka in med dig till sjukhuset. Jag vart helt slagen. nejnejnejnej. När jag fick tillbaka talförmåga var det första jag sa. "Är det allvarligt?" vad tänker jag med? Klart det är allvarligt.

Jag var som i chock hela dagen. Jag vart alldeles tom. Sånt händer inte oss. Det händer bara andra. Och när folk frågade hur det var med dig. Jag ville bara gråta och skrika ut min förtvivlan. Sedan drömma det jag gjorde. Tog ett bra tag innan jag fattade att jag bara drömt.

Så otroligt jobbigt att visa upp en glad sida när allt man vill är att slänga sig ner och gråta och skrika varför!

Jag kommer inte kunna andas ut först jag vet att du är okej och är hemma.

Egentligen bord jag sova. Men som alltid är jag för pigg.

Så jag har spenderat min tid sen jag kom hem med att läsa alla mail. Fattar inte hur jag kan få så många under de 4 dagar då jag totalt skippat datorn. För alla er som nu tror att jag har "värsta intressanta livet" kan jag meddela att säkert hälften kom från jobbet. Även alla dessa hemsidor men är medlem på. Förstår egentligen inte varför. De flesta sidorna loggar jag bara in, kollar på första sidan sen loggar jag ut igen. Sen har vi alla dessa bloggar.

Jag har upptäckt en röd tråd eller vad man nu ska kalla det för. Många skriver och påpekar bestämt att dom verkligen inte behöver skriva för att få bekräftelse.

Ja är det så behöver man väl inte ännes påpeka det. Eller har jag fel?
Ibland känns det som att dom måste skriva det för att alla ska tro att dom har ett sånt bra liv som tar upp hela dess tillvaro och får all bekräftelse man behöver ur det.

Vissa, verkligen inte alla men det...

Som vanligt efter att jobbat natt så kan jag inte somna när jag kommer hem. Så jag hamnade här. Satt och kollade runt lite. Kollade på filmer från Sunny Beach. Helt oförbered hittade jag något jag VERKLIGEN inte ville se. Den filmen som spelades in av dödsmisshanden i Nessebar. Helt sjukt. Jag som kan ha svårt att se våld på film. och bara veta att det är på riktigt får nästan magen att vända sig ut och in.
Jag fattade först inte vad det var. En sudig bild på en folkmassa. Sen ser jag en person ta satts och hoppar jämfotat på något som ligger på marken och det är då jag kom på vad det var för något. Nej jag kommer verkligen inte kunna somna nu. Så fort jag blundar så ser jag den där killen ta satts och hoppa...

Jag hörde att det skulle finnas ett klipp från misshandeln. Och sedan att dom hade tagit bort det. Först och främst fattar jag inte varför någon väljer att lägga upp det igen. Och sedan att få höra att det finns folk som är besvikna, eller kanske inte...

Först tyckte jag det bara var roligt. Sen fick det mig att känna mig ja har inte riktigt något bra ord, men utvald kanske. Nu känner jag mig mest bara äcklad. Fick jag en changs att gå tillbaka i tiden och ändra en sak. Ingen tvekan om vad det skulle bli. Först kände jag ingen ånger. Men nu. Nä jag får nästan ångest när jag tänker på det. Förr såg jag tillbaka och log. Nu ser jag tillbaka och önskar att jag kan göra det ogjort.

Men tyvärr är det något jag måste leva med.
Jag säger bara en sak. Man lär sig av sina misstag. ALDRIG IGEN

Det ända jag gör nu för tiden är sover, äter och går ner i vikt. Jaja jag jobbar också. Men än då. Jag till och med chockar mina föräldrar genom att äta så mycket. Hur kan jag då gå ner så mycket i vikt. På så kort tid?

Så typiskt mig att vänta i hundra år innan jag söker hjälp.
Måste göras.
Fixa mer medicin. Mina öronproblem kommer bli min död en vacker dag.
Kolla upp min handled. Nu har jag haft ont i över en månad. Kan nästan inte jobba men den smärtan.
Allergitestet. Väldigt jobbigt att inte veta vad det är du inte tål.
Sen måste jag träna upp min kropp. Ond cirkel är all jag säger om det.

Men har jag tur så kommer allt att lösa sig om jag bara tar mig tid att fixa en av de ovannämnda sakerna.

Det kanske kommer ske en flytt. Det är inget klart än. Men jag kommer inte stå ut utan dig. Så jag kommer följa med dig. Men det finns några saker jag måste fixa först.
Du hinner inte mer än komma hem innan du ska åka igen...
Det har varit en jobbig vecka. tack och lov att den snart är över.
Men det känns lite fel att jag inte är hemma när du kommer hem. Ja visst jag ska bara vara borta tre dagar. Men blir tio dagar från dig...