Palomas bloggis

Jag har ju inte blottat mitt liv här på flera millennium nu.
Det beror på min flytt, förstår ni, på att jag inte har internet hemma. Så nu vet ni det. Nu kan jag skriva vad jag känner för.

Solen skiner för mycket, värmer för mycket. Det borde vara höst. Jag klär mig i stickad polo och vindtätt jacka för att välkomna de vackra färgerna, välkomna vissna löv, mäktig molnig himmel, frost, regn och mörka kvällar, men det är som om sommaren bara lever vidare. Jag blir för varm i kläderna och det är inte gott att dricka en stor kopp te på kvällen.

Men trots soliga dagar så andas jag i grått. Jag vill inte, men kan inte hjälpa. Försöker dra upp mig. Kaffe och choklad. Konjak som smaksättare i kaffet på de riktigt fula dagarna. Och dumma jag har börjat röka. Men segt är det i alla fall. Sommaren och meningslösheten är likadana, de släpper inte taget.

Försök till att vara lite glad.
Jag fick höra idag att jag var så söt, jättesöt och särskilt nu när jag...

Seg dag idag. Vet inte varför. Eller kanske, man kan ju ana att det beror på för lite sömn. För myket energi som springer runt i blodet, inte vet jag varför. Men det rusar, brusar, kokar, stressar och drar mig runt som en orkan. Jag blir helt konstig och yr. Jag ligger i sängen mitt i natten och klarar inte somna, för jag fnissar och tumlar runt för mycket, när minnen kittlar mina tankar. Det är väl mina hormoner igen.

Bakfull igen. Inte milt den här gången. Nej, fy fan vilket slit det har varit att dra på festens biverkningar. Jag har mest legat på sängen och gnytt och tyckt synd om mig själv, stönat över skarp huvudvärk och skrikit till min brorsa att han ska sänka volymen på sin metal. Min strupe har liksom ett stort sår efter kedjerökningen och mina ben är fulla av mystiska skrapsår.

Men igår kväll var desto roligare. Jag visste väl att jag kunde dansa! Och att jag kunde dra shotar som ingen annan. Även om jag kanske inte borde ha druckit mig så under bordet igår egentligen. Jag ville väl inte bli så påverkad, men nu blev ju saker som de blev och jag tror det gick bra ändå. Det får gå. Ingen idé att ångra.

Bara så att ni vet: Cyklar är inte roliga nog utan tre personer som åker, hissar är leksaker och höga höjder är ett äventyr stort som livet. Jag utan ett rus är uttråkad, för att saker aldrig ser så förvridna och sagolika ut i nyktert tillstånd.

Nu går Spring Lola...

Snälla, snälla: Läs mitt föregående inlägg innan det här. Jag är för trött för att förklara vart allt kommer ifrån.

Har bytt ut de sovjetiska kampsångerna mot Winnerbäck. Inget mer med det, skulle jag tro.

Det där telefonsamtalet var helt hemskt, total pina. Var det inte jag som absolut inte skulle göra bort mig? Helvete.
Och ännu värre var känslan i mig efteråt, kröp jag inte på golvet igen? Jo. En explosion kom efter det där samtalet, jag visste absolut inte hur jag skulle få ut energin ur hjärtat. Det slutade med att leka orkan tills jag med snurrande hallucinationer föll ihop på golvet, och fick kravla mig upp på vinglande ben för att dricka vatten, som skulle hindra det självklara illamåendet. Jag gör det för att det gör så ont att vara nykter.

Och här sitter jag ensam hemma, med hunden som enda sällskap, och dricker saft, skriver och lyssnar på gamla kommunistiska slagdängor från Sovjet.

Jag är nervös. Vet att jag måste ringa en viss man senare. Ett nödvändigt ont. Han är så vacker, så otroligt finsnidad, och till skillnad från andra så flyter vi bra ihop, och han går att prata med om vettiga saker. Hur många sådana killar finns det, om man bara räknar de som inte ignorerar mig? Jo, han är vacker, men han vill inte ha mig. Därför vill jag inte veta av honom heller, men ringa måste jag. Och prata. Och inte, inte säga något dumt, göra bort mig, låta ful i luren. Jag måste vara åtråvärd. Tänk: Graciös, kvinnlig, charmig, avslappnad. (hur skulle jag någonsin kunna?)
Men jag vet inte, egentligen tror jag att jag fallit mer för han bästa kompis, som dessutom vill ha mig också. Fan, hur i hela världen lyckades mitt liv bli en såpopera?

Himlarna vet att jag borde gå ut, sätta mig i solen och blunda,...

Inatt har jag klöst golvet av smärta. Tror ni inte ångesten kom tillbaka den här eftermiddagen? Och självklart helt plötsligt och i sin fulla, mäktiga, oslagbara kraft, med vilken den slår omkull hela världen i förlorade spillror. Jag är osäker på om jag någonsin tidigare mått så dåligt som den här kvällen.
Men efter flera telefontimmar med en kär vän, så är smärtan temporärt över. Håll dig borta nu, smärta. Jag behöver mer glädje innan sommaren är över.

Annars är jag nyligen hemkommen efter huvudstadssemester. Det var trevligt, och det var mer än så. Det var händelserikt men lugnt, det var självständigt, det var leka lyxliv, det var frihet. Behövdes.

Jag förstår inte vänskap ikväll. Hur kan det någonsin vara okej att inte lägga märke till när man orsakar sådan sveda, som får mig att klösa i golvet? Jag ska riva hennes sida ur min adressbok, hon får gärna glömma mitt namn. Jag orkar helt enkelt inte med känslan av att bortprioriteras, jag...

Rubriken låter lite Berny Pålsson, men jag menar det inte på ett sådant schizo-sätt. Så störd-cool är jag inte. Däremot är jag glad, skapad ängel av festivalhelgen. Alla älskar Arvika, förutom de som är för inrutat grå för att dra sig dit. Jag älskar Arvika, jag älskar festival, jag älskar kravallstakets-trängsel, jag älskar solen, natten och dansen, jag älskar cigg- och öllukt och festivalande människor, och jag till och med älskar att lukta av hundra andra människors svett efter konserter. Kärlek i skogen!

Allra mest älskar jag de där stunderna då man är nästan längst fram i publikhavet, kan texten och sjunger med tillsammans med människorna runt omkring, och man greppar någons hand i eufori och dansar, medan lyckorus sköljer över en och skenar utmed huden, in i artärer och vener och en hjärna och ett hjärta som båda drogas av känslan, och man till sist inte kan göra annat än att sträcka upp händerna till himlen, och älska livet samtidigt som man lever...

Ångesten blev inte så ond, så djup och så stadig som jag trott. Istället har jag fina, glada, normala timmar, som avbryts av timmar som gör ont och skaver långt inne i mig. Men jag lyckas hålla mig ovanför ytan det mesta av tiden, och då klarar jag mig rätt bra.

Fest igår. Vin, sprit, cigg, liggplats på golvet, snubblande, fyllehångel, roliga kompisar, glädje igår.
Slapp idag. Huvudvärk, flera liter vatten, chips, svaga volymer, självömkande, skrattlockande minnen idag.
Inga fler kommentarer om det.

Jag ska skriva längre någon annan dag.