Paulas blogg

I usually tell openly about how I feel when I'm in a good mood. I can't say the same about when I'm feeling sad, alone, or just depressed. I can tell about it to a few good friends, but sometimes they are too far away to help me, or just are too busy with their own lives to comfort me.

Oh don't get me wrong! I'm not complaining about my friends now, I'm criticizing my own behavior of not telling about my angst openly enough. I should be clearer on how bad I feel sometimes. I usually somehow try to convince myself and the others that it isn't that bad. I'll say I'll manage, that it will be ok, and It usually blows over. But the feeling always comes back. And I'm so sick of pretending to be ok when I'm not. And I can only blame myself.

I want it to be ok to be broken and sad and maybe someone could hold me as I cry myself to sleep. Sick of acting strong just to feel broken in my loneliness. People should dare to be more dependent of each other. Oh my, never thought I'd say something like that. I always...

Ooo, va skönt med vår! Nu börjar det vara varmt till och med. Jag har gått omkring i klänning och leggings och vårrock. Solen får mig på bra humör och livet känns avslappnat och skönt för det mesta.

Såg förra veckan filmen I am Legend och fastnade för Bob Marleys sånger som ingick i den. Bland annat Redemtion Song som spelade på sluttexten blev jag genast kär i. Gillar Bob Marleys sköna röst och den avslappnade rytmen och stämningen i hans musik. Han har också budskap i sina texter, vilket jag tycker är viktigt. Jag har också tidigare varit fascinerad och lyssnat en del på Bob Marley, och det här fick mig ännu mer intresserad. Tänker läsa nåt tag mer om honom och lyssna på mer av hans musik. So in love with Bob. <3<3<3

Jag är jätte glad över att ha hittat en plats för min 'inlärning i arbete' som jag har första perioden i höst då skolan börjar. Jag skall vara i Lovisa och jobba med en sömmerska. Det verkar bli intressant! Ooo vad jag är glad att ha det fixat. Tänkte få stress. Och mamma som hela tiden...

Bob Marley once said that "My home is my head". And I think he is quite right. A persons home is their mind. That is where out awareness dwells. That is what defines our life and our experiences of it.

After conversations with friends about the matter some questions have arisen within me. Who is to decide, how our minds should be? Why does the common assume that the mind should be understood and restricted, controlled and clear for us to be able to cope, bee happy and live our lives? Why can't it be free, wild, complex and respected for it's depth even though it may never be fully understood or clear? Why should everyone be "sane"? Because, let's face it, no one really is. We are all a bit crazy, so why strive to be something we clearly are not? Why not accept and embrace the fact that our minds are fascinatingly complex and twisted? Why is sanity so respected? Has it ever really been questioned?

What if our strive for sanity is actually taking us further away from who we really are? What if people...

Ooomajaaa!

Vädret den här veckan har varit helt himmelskt! Den underbara vårsolen har piggat upp mig något förunderligt mycket. Dessutom har jag avklarat alla allmänna ämnen för min nuvarande skolas del. Jeij! Och detta betyder att jag är tillbaka i Knipnäs och fått greja med hantverk de två senaste veckorna! Och därmed igen haft likasinnat sällskap i form av mina älskade artesan vänner.

Så mitt humör är igen bra, prima och avslappnat. Dessutom tog jag det lugnt förra veckoslutet här i Ekenäs, behövde inte resa av och an Gud vet var och bli utmattad och festa och fortsätta vara urtrött liksom jag redan varit mer eller mindre i en månad eller så.

Så kort och gott, mycket bättre humör och positivare skick än några veckor sedan.

Har haft ljuvliga diskussioner med Sissi om allt möjligt. Om livets mening o annat. Älskar att diskutera. Inte bara prata goija med folk, smalltalk, sånt som egentligen inte är meningsfullt men dock mycket underhållande.

Med diskussion menar jag att på tumanhand...

We don't have to go far back int time to come across disputes between generations over what should be considered as appropriate clothing. The contrast between the way the elderly and the youth dressed used to be more dramatic than it is in our days, but there is still some tension around the matter.

The difference between my generation and my parents' isn't that significant in my opinion. They are used to passing trends and shopping. The thing that I would say has changed is that fashion has become more versatile. There are a lot of different styles to choose from. My mun is a bit skeptic towards some of the more extreme styles. She can't understand why anyone would want to pierce their face, cover their bodies with tattoos or get dreadlocks. I on the other hand understand perfectly. It's a way of expressing yourself and your personality to dress in a certain way and alter your appearance by means of hair, bodyart and piercings. Everyone should get to choose for themselves. Variety is beautiful. It makes...

Min största rädsla är att bli berövad min fria vilja.

Att omedvetet påverkas och begränsas av någon.

Att inte leva fullt ut p.g.a. största allmänhetens eller enskilda individers åsikter och inflytande.

Att förlora förmågan att tänka självständigt och komma till egna slutsatser.

Att följa massorna och samhällets normer och beteende utan att stanna upp och ifrågasätta dem.

Att låta bli att göra det som känns rätt för mig på grund av oro över vad andra skulle tänka.

Att inte säga vad jag egentligen tycker utan bara anpassa mig och min åsikt till andras.

Att bli den skugga jag är och blekna bort.

Glömma vem jag är.

Glömma kärleken.

Those might be the names of my future children. :D

Or if I don't have kids, then I might give these names to some pets, probably cats.

Maybe I will become one of those lovely weird old ladies with really many cats. :D

If you have already considered the names of your future children, feel free to comment and share!

Hugs <3

Have been thinking, asking myself where I belong. There are so many sides to me. How could I ever be characterized into belonging to some given form, when I am so many things? I have so many thoughts, so many feelings.

I feel it would be cruel to put me in a box and say: "This is who you are, you can't be anything else." That would be really closed-minded thinking. I am diverse, varied. And I'm evolving all the time as well. How could I ever possibly be truthfully labeled. Even if I was, it could never be the whole truth.

But back to my problem. Where do I belong? Where to find same spirited people to relate to? Well somehow, talking with my precious Hero (Karo) I now feel a lot better about the issue. I have somewhere I belong. I belong here. In my life. With my family and my wonderful friends. We might not be totally alike, but I now see it as a blessing.

No one can be like me. No one can be like you. We are all different. So let's fuck this messed up system of putting labels on people that...