Ragges bloggis
-
Jag tror aldrig jag har upplevt så mycket psykisksmärta. ALDRIG
Jag har väl aldrig varit så att jag har mått jättebra någon gång under de senaste 2 åren, men det har aldrig varit riktigt såhär dåligt. Innan har jag kunnat välja att fokusera på något annat än den psykiskasmärtan, men det går inte idag, den är för står för att inte se och gå vidare, det gör så ont hela tiden inte bara psykiskt, utan även fysiskt, det gör ont i bröstbenet riktigt ordentligt emellanåt och det gör som mest ont när jag är som mest nedstämd. Ingenting verkar fungera och jag orkar inte längre vara social och försöka umgås med folk, för jag får ingen respons, ingen besvarar mina telefonsamtal, knappt mina sms och jag kanske verkar stark, men jag är inte det. Jag blir osäker för precis allting, och det tanken till att inte duga, vara för dålig eller inte räcka till finns alltid i mitt huvud och maler.
Jag kan aldrig slappna av, och känna att nu är det bra. Det känns alltid som om ngt är fel, som om jag har gjort något dåligt, att egentligen vill ingen ha mej här men dom säger motsatsen bara för dom känner sej tvungna till det, eftersom det är så vi gör i Sverige. Jag vet inte om det är sant, men jag vet inte om det är falskt heller.
Det känns som om jag redan har förbrukat alla människorna här, att dom har tröttnat på mej och vill bli av med mej, det känns som om jag borde börja om på ett nytt ställe där allting är nytt och ingen vet vem jag är. Där det kanske kan finnas någon som vill ta mej under sina vingar för ett slag.
Det känns som om jag förstört mitt liv, jag vet inte om jag har det eller om det bara känns så. Jag får dock höra det hela tiden av min pappa, men jag vet inte om jag har det eller om det bara känns så. Jag önskar att min pappa inte var så som han är, han gör mej alltid så ledsen och får mej alltid att känna mej så dålig, som att det är mej det är fel på och att jag måste ändra på mej helt och hållet för att han ska bli nöjd att jag måste vara så undergiven honom för att han ska tycka om mej, och det värsta är att det går inte att prata med honom om det här, så blir han bara asförbannad och jag lika så. Jag önskar att det inte vore så, jag önskar att jag var några år äldre och hade ett fastjobb så jag kunde flytta hemifrån, för jag trivs verkligen inte hemma. Jag kommer aldrig komma överens med min pappa, det går bara inte, och inte med min bror heller, vi har inte pratat vettigt med varandra på flera flera år och vad jag än gör så blir han arg på mej, och hans sätt att uppföra sej splittrar verkligen mej och mamma och vi mår så dåligt av det, och han o pappa skriker jämt på varandra, och jag orkar verkligen inte höra det mer. Jag menar dock absolut inte att han skulle vara källan till alla problem, för det tror jag alla vi är, men han har blivit påverkad mest av dom, han har haft en extremt jobbig barndom också eller inte barndom men från mellanstadiet och uppåt vet jag att han inte har haft det lättast här i världen, men det ger honom inte rätten att låta det gå ut över oss...
Jag önskar bara att jag kunde hitta 1 plats på denna jorden där det inte finns några irritationer, motsättningar eller obehag. Jag önskar att det fanns ett ställe där man bara kunde vara utan att det skulle ställas krav på ens som inte går att uppnå, att man bara fick andas och låta allting läka ut. För jag är inte hel, jag är bara ett vrak och jag mår så jävladåligt, varje dag. Jag har ingen självkänsla, självförtroende eller något var, allting är raserat. Jag hade önskat att jag klarat av att berätta detta på något annat sätt än med hjälp av text, men jag tror inte det är möjligt just nu, jag längtar bara till den dagen då jag äntligen kan bli fri från denna platsen och börja om från början på en ny plats. Hela karlskrona är för mej laddad med ångest, det finns ingenstans i denna staden där jag kan pusta ut och känna att jag trivs...
Hur många gånger har inte tanken gått igenom huvudet:
DET KANSKE VORE BÄTTRE OM JAG INTE FANNS?!
jag har inte svaret på den frågan, men jag är inte helt villig att ge upp ännu, för någonstans bland vrakdelarna av min själ så tror jag att så fort jag kan lämna detta gamla och börja om, så tror jag faktiskt att det bara kan bli bättre...
Skrivet av Ragge, 2008-08-09 00:37
Kommentarsfunktionen är avslagen för detta inlägg.