The Amazing Journey of Me

LunarBloggen :
Ledig idag som vanligt. Har ätit vaniljdrömmar så jag är ganska lycklig. Eller ja, lycklig är väl kanske inte rätt ord att använda. Jenny säger att jags ska skriva, men det känns så meningslöst, känns som att det finns så mycket jag vill få ut, men det är liksom inget viktigt, inget som folk skulle förstå, inget som jag själv skulle förstå.
Jag trodde jag var glad igen, trodde att glädjen jag känner varje dag är det som är överhängande. Men inne i mitt bröst så dunkar det, det dunkar och vrider sej, som att et vill ut, men jag vågar inte släppa ut det. Jag vill att det ska vara kvar, för det har börjat kännas som en del av mej, och det skulle kännas så tomt utan det. Men jag hoppas ändå att det någongång försvinner. Jag borde kanske göra det här inlägget hemligt, för jag vill inte ha folk som skriver och frågar, "varför är du ledsen", jag kan ändå inte svara.
Har upptäckt att jag gör saker som jag verkligen inte trodde att jag "var kapabel" att göra. Kanske är det på grund av min syster och hennes död, men ändå känns det som att det är inte det. Det finns så himla mycket jag vill veta om henne och hennes liv, men pappa kan jag inte prata med om sånt, honom kan jag inte prata om nåt med. Den enda som återstår attt kunna hjälpa mej då är Emma, men Emma har jag så svårt att öppna mej för, på nåt vis. Dessutm känner jag att jag inte vet om det hon säger är sant, ni som vet hur hon är kanske tycker att jag är elak som inte tror på henne till 100% men jag känner Emma rätt igenom, jag vet precis hur hon är, jag vet allt om henne, och hon har lätt att ta till lögner för att krydda till saker och ting, men ja, det mesta hon säger är sant hon vill bara.. ja.. känns inte snällt att skriva sånt här, men jag vill göra det nu känner jag. Nu när jag för en gångs skull kom igång med att skriva så vill jag inte sluta bara för att jag oroar mej över vad folk ska tycka. Jag är en komplicerad person egentligen, jag vet inte om mina vänner tycker det, men jag känner att jag är det.
Det finns så mycket outforskat i mej som inte ens jag själv vet något om. Det är verkligen underligt för mej att skriva allt det här, jag vet inte om jag själv bara hittar på allt, att jag egentligen mår bra och bara vill ha folks uppmärksamhet, för det vet jag, jag är en sån som vill ha uppmärksamhet. Det är kanske också en av anledningarna till att jag hatar Emmas "förmåga", det känns hemskt att skriva det här, och jag hoppas att dom som började läsa det här har lessnnat för länge sen, men när hon pratar om såna där saker som hon brukar prata om så känner jag att jag hamnar i skuggan av henne. Dels för att hon kan göra det där och dels för att hon kan hjälpa och det kan inte jag. Hon kan trösta och låta dom göra saker dom aldrig trott var möjligt, att pata med personer dom älskar och som dom har förlorat, vad är jag jämfört med en sån person. Jag är en sån som jämt vill hjälpa alla utom mej själv.
Jag trodde att vid det här laget så skulle jag ha börjat gråta, för jag är en sån sm jämt letar ursäkter att ha något att böla över, men det är helt torrt, det känns som jag inte kan gråta längre. Men jag vill verkligen gära det, bara släppa ut allt, men det går inte, det går inte, det går inte. Ni som är så pass intersserade av mej att ni läst så här långt ska veta att jag skriver inte det här för er skull utan för min egen.
Nu börjar det kännas som jag inte kan skriva mer, som om jag inte kan skriva för myclet på en gång. Men tack Jenny som sa åt mej att göra det här. Och tack alla andra vänner som bryr sej om mej och finns till.

BloggisBloggen;
Idag så skrev jag allt det där. Jag känner mej duktig. Har varit i Bollnäs och Kilafors idag, träffade Emma, Lelle, Pecca och såklart den evigt sjuka Jenny. Är så trött, trött, trött på skolan nu, har varit ledig tre dagar i rad och i morrn har man heldag, det känns piss, är färdig med den där skiten nu k'änns det som. Är så glad för jag har nåt bra att se fram emot nu, Linnéas fest i Björktjärn, som ligger så passande första dagen på lovet, troligtvis. Längtar så innerligt på att bara få slippa bekymra mej över allt och släppa loss helt, inga hämningar. Och jag hoppas att en viss blondin ska få sin första fylla. guuud vad ond jag är. Förlåt. Men ni ska veta att jag tycker om den där blondinen så himlan mycket. Tackar Arne, Evan och Svenska Kyrkan för konfirmationsläger. Hon är så fantastiskt underbar och det känns som att hon är en miniatyrkopia av mej själv, dock smartare, men ändå så fruktansvärt lik, kanske inte kopia, det är väl att ta i, men hon är som jag. Egentligen är det väl ganska "sorgligt" att jag ligger på samma nivå som en femtonåring, men det är väl så att jag är seg i utvecklingen. Men skitsamma. Ska väl ta och sova nu. Väntar p¨å att blondinen ska svara på msn, men hon har väl gjort som hon sa och lagt sej.

Skrivet av RuttenGet, 2006-05-31 22:27