The Amazing Journey of Me

Jag är som vanligt fast i ångest och hopplöshet

Ser liksom ingen anledning längre. Inget är roligt och jag ser inte fram mot nåt.
Lever en dag i taget i väntan på ett lyft, men det lyftet ekar med sin frånvaro.

Antar att man inte kan vänta på att andra ska göra en glad, men jag är ytterst tveksam till att jag själv ska lyckas ta mej ur det här och lyckas le mot världen.

Nejdu, bara att acceptera att jag slutar som min mor.
Det öde jag fruktat sen mina unga tonår.

Risken finns ju att jag slutar som min syster också. Hon har det nog bäst av alla oss.
Att slippa allt och bara vara död. helt stendöd.
men jag skulle aldrig kunna det, är för lik min mor på det sättet skulle jag tro, och hon lever ju uppenbarligen än.
Tänk om jag hade min syster i livet, hur skulle saker vara då?

jag skulle ha en sak mindre att skylla på iaf.

fuck this
lika bra att sova, och invänta lyftet

Skrivet av RuttenGet, 2007-08-18 03:41