The Amazing Journey of Me

Vad skönt det var när man var liten.
Då skitsnack inte existerade,
Då kärleken var en puss på kinden,
Höjden av smärta var när ens barbie tappade ena benet,
Den värsta gråten var när man ramlade och skrapade knät.
Och största rädslan var för monstret under sängen.
Ibland längtar man tillbaks dit.

Jämt.

Here we go again. jag vill inte vara ensam! men jag vill inte ha folk runt mej! jag vill bara sitta här och grina för mej själv. Eller, det vill jag väl inte, jag vill vara ... bra. BLÄ. Varför ska det vara såhär? Är det karma? har jag gjort nåt hemskt i mitt förra liv/nuvarande liv för att förtjäna det här? Eller är det bara så att det är ärftligt. Jag vet inte. Jag vet som vanligt ingenting.

Vet ingenting..

Jenny, dina ord är så storslagna och dina drömmar likaså, du kommer att lyckas i livet. Du kommer bli nån.
Jag därimot, jag är helt borta. Jag skäms. Jag vill vara det jag en gång var.

Jag klarar inte mer. Vad ska jag göra?

I den finaste flickan i världen.

Glöm mej aldrig.
Glöm mej aldrig.

Dad I hate to tell ya
Sometimes i wanna slap you in the face
But dad i gotta tell you
If you were gone I'd miss you from this place

dont go away again
i just wanna be your friend and if i dont
say this now im gonna be sorry
i dont wanna make the same mistake again

Dad i need to tell you
sometimes i i want to walk right out the door
Dad im gonna tell you
im glad we dont argue like before

Dad i need to tell you sometimes its hard
to tell you how i feel
and dad im gonna tell you I wish
that all our differences werent real.

I See the older that i get
Im becoming you
Dad i want to tell you
I just wanna take away your pain

Ska jag försöka summera det här nu då?

Jag har mått piss bra länge nu. Får ångest stup i kvarten, skakar, grinar och får hjärtklappning.
Ibland blir det så illa att man kan kalla det för panikångestattacker, dom är inte roliga dom, HUA! Jag har inte pratat med nån, bara hållt allt inom mej, gått runt och mått piss utan att veta varför, har vant mej vid det, jag tror, att det är så här livet ska vara, jag känner inte till nåt annat.
Jag vet inte hur allt har blivit som det är, men på nåt vis så har mamma fått reda på hur jag mår. Nu när jag skriver så kom jag på att det var nog när vi hade samtal med Anita om min höga frånvaro som allt kom upp, jag hade väl sagt tidigare att jag inte mått så bra, men det känns som att jag inte blev tagen på allvar då. Men den här gången sa Anita att jag borde gå till doktorn och kolla efter om jag hade nån sjukdom, typ struma. Mamma ringde några dagar senare och beställde tid på hälsocentralen i Kilafors.
Jag gick...

Ja, det är väl så det är.

HOS MARTIN NU IGEN WÄHÄHÄHHÄHÄÄ! har inget vettigt att säga. blubb. adjö.