En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in
Savetonight

Just a normal girl with a lot of thoughts.

Det sitter en liten flicka med sin pappa mittemot mig på tåget. Hon iakttar mina rörelser och ser rakt in i min döda blick med sina klarblå ögon. Pappan skojar med henne. Troligtvis för att bryta hennes mönster.
Han sneglar på mig med en blick som säger "jag ber om ursäkt". Jag ler bara lite lätt tillbaka.
Men hon tittar tillbaka på mig. Fäster blicken på min vänsterhand där jag har naglarna intryckt i köttet på högerarmen så hårt att den börjar gå från röd till lila.
"Varför nyper hon sig?" Viskar hon till sin pappa som i sin tur tittar hitåt. "Det är nog ett myggbett" ler pappan tillbaka och ger mig ännu en bekymrad blick. Men inte en blick som säger "sluta, du skrämmer min dotter", mer en blick som menar "jag förstår hur du har det". Den är liksom medlidande på något sätt.

Åtminstone vill jag tro att det är så. Det är skönt i just det här ögonblicket.
Blodet från armen jag tidigare imorse skar upp har ännu inte runnit igenom jackan. Men jag...

Skrivet av Savetonight, 2016-08-08

Visa hela (0 kommentarer)

Ibland blir jag fruktansvärt rädd för saker som bara "löser sig". Jag har varit sjukskriven i ett halvår tack vare att jag inte kunde vara ute bland folk utan att skada mig, för att sedan komma tillbaka till jobbet som är ett sånt där typiskt "jobb". Jag är inte där pga att det på något sätt är roligt, utan helt enkelt för att bara tjäna de pengar jag behöver för att överleva som människa. Har under så lång tid jag kan minnas haft sån fruktansvärd ångest över vad jag ska göra när jag "blir stor", för att sitta fast på en larmcentral resten av mitt liv hade varit en one way ticket to hell för min del.
Funderingarna har gått fram och tillbaka från att söka jobb på GameStop eller Science fiction bokhandeln för att helt enkelt göra någonting som speglar mina intressen i allmänhet.
Sen har vi ju givetvis det där lilla problemet att jag inte kan låta mina framtida barn växa upp utan deb ekonomiska trygghet jag hade som liten. Jag har alltid sett upp till min pappa som...

Skrivet av Savetonight, 2015-11-05

Visa hela (0 kommentarer)

Allting har varit så jävla bra det sista. Jag har varit ute bland folk och till och med jobbat ett pass utan några problem. Detta skrämmer mig. Trots att jag i nuläget borde slappna av ocj bara vara lycklig över att jag börjar bli "frisk" så går jag ständigt på helspänn för jag känner att det borde dippa snart igen.
Jag tänker inte ljuga, jag saknar att skada mig själv. Höjden av den avslappningen går inte att jämföra med någonting. Jag saknar rädslan och jag saknar oron. Hur kan "vanliga" människor nöja sig med att aldrig behöva ta upp psykiska kamper 24 timmar om dygnet? Jag har alltid gillat utmaningar, blir så sjukt uttråkad annars.
Det är nog det jag är just nu. Lycklig och uttråkad. På väg in mot ekorrhjulet som alla andra lever i.

D

Skrivet av Savetonight, 2015-08-17

Visa hela (0 kommentarer)

Det är verkligen en hårfin gräns på det här med hat mot andra eller självförakt. Jag vet inte själv längre vad det är jag hatar, personerna som har gjort mig till den förstörda människa jag är idag, eller om jag rent av bara avskyr mig själv för att jag inte har någon som helst kontroll över mina egna känslor och tankar.

Mitt absolut största problem är min tillit till andra människor, vilket i nuläget är lika med ungefär minus noll. Förmodligen med all rätt, jag vet inte ens själv.

Blev som 13-åring våldtagen av 3 äldre snubbar, som helt enkelt fick för sig att droga ner ett jävla barn och försöka gangbanga en förlamad oskuld. Redan där visar ni att eran intelligenskvot är otroligt låg, tycker idag nästan bara synd om er. Kan däremot inte låta bli att njuta av att ni åker in och ut på behandlingshem/fängelse för att ni fortfarande inte fått bukt på era sorgliga jävla liv. Sedan att en av er redan har överdoserat gör mig inte mindre lycklig. Grattis...

Skrivet av Savetonight, 2015-03-19

Visa hela (2 kommentarer)

Texten är inte skriven av mig men personen som skrev det sätter bokstavligt talat ord på mina tankar

____________________

I have dealt with depression for as long as I can remember. I’ve been on and off medications, been to therapy, but it’s still alive and well, comfortable in its home in my bones. I can feel it every day, a tiny inkling that causes breathtaking emotional pain at the most inconvenient of times.

My depression doesn’t care that I am in a relationship with a boy who makes me laugh, tells me I’m beautiful 20 times a day, and cares more deeply for me than any other boy has. I am grateful for the nights he holds me while I cry for hours for no reason. I am thankful that he puts up with my random periods of irritability. He constantly attempts to comfort me if I am suddenly uncomfortable when we’re out in public. He fills me with hope for the future when I lead myself down the darkest of paths, plays with my hair when I’m having trouble sleeping, and encourages me to eat when I...

Skrivet av Savetonight, 2015-02-22

Visa hela (0 kommentarer)

Ensam men ändå omgiven av femtio röster vars enda uppgifter är att förklara för mig hur fullständigt jävla värdelös jag är och att jag suger på precis allting jag försöker mig på.
FORT han reser sig och går ut genom dörren är dom där.

Hade varit fan så mycket lättare att diagnostiseras med Schizofreni än "bara" ångest, traumatisering och depression. Det hade åtminstone gett svar på så mycket mer.

Horliv

/D

Skrivet av Savetonight, 2015-02-19

Visa hela (0 kommentarer)

Det jag hatar mest i hela världen är att se mig själv i spegeln. Personen som tittar tillbaka på mig är så jävla fake att det äcklar mig nåt så sjukt. Är det den här personen som folk ser? Hon som sitter där med ett självbelåtet flin och som ser ut att äga hela världen och ha precis varenda människa virad runt sitt lillfinger? Det som äcklar mig ännu mer är att det skalet som tydligen är "jag" är den personen som folk i min omgivning ser.

/D

Skrivet av Savetonight, 2014-11-29

Visa hela (0 kommentarer)

De finns där hela tiden. Jag känner av deras närvaro. Ibland gör dom ingenting, bara ligger där i tystnad och iakttar mig. De tar lärdom av mina tankar och av mina ord, de vet precis hur jag fungerar och hur jag beter mig i alla situationer. Det är ljudet av tystnaden som skrämmer mig, även detta vet de om. Därför fortsätter de, tills jag blir galen av att vara tom. Tom på ord och tom på känslor. Jag är ett vandrande skal utan någon mening.
När jag minst anar det vaknar dom och använder mina egna handlingar emot mig. För de vet hur de knäcker mig och de gör det bra. De bombar både mitt huvud och min själ med alla möjliga medel tills jag tillslut lägger mig ner och ger upp. De slutar inte förrän jag kippar efter luft och svetten rinner längs hela kroppen på grund av panik. Sedan försvinner de igen och låter mig börja om på ruta ett. Jag känner återigen av deras närvaro även fast de ligger där i tystnad. Inte ett ljud. Bara ett ständigt iakttagande för att ta lärdom...

Skrivet av Savetonight, 2014-11-09

Visa hela (0 kommentarer)