Imorgon åker jag. Nervositeten är så jävla brutal just nu att det inte ens är roligt.
/D
Visa hela (0 kommentarer)
Spontaniteten har tagit över helt nu.
Jag har alltid varit extremt spontan, men det här har nog tagit priset.
Om ganska exakt en vecka sitter jag på ett flygplan till Los Angeles. Ensam. För att träffa honom innan han åker ut på turné igen.
Han har varit en ängel sedan dag ett. Jag har aldrig träffat en man som honom innan. Men helt ärligt så är oron ganska hög trots allt. Förmodligen för att han är på hemma-plan medan jag inte är det.
Även fast min vilja till att åka dit går upp och ner som en berg-o-dalbana så måste jag nog faktiskt hålla med min mamma som sa "Ska du sitta där som en 45-åring och undra hur det kunde ha blivit?". Nej så kommer det inte alls bli, för nu ska jag faktiskt dit. Jag ska bo hos den man som förr i tiden var min räddning från mina panikångestattacker. Min idol och förebild. Den man vars röst jag blev lugn av så fort paniken började krypa sig på.
Jag förstår fortfarande inte hur det hela gick till. Hur det kommer sig att han, på...
Visa hela (0 kommentarer)
Säsongens första tävling igår. 6e plats, vilket jag faktiskt inte är helt onöjd med med tanke på omständigheterna vi haft i våran träning det sista.
Uttagningspoängen till A-finalen var betydligt mycket bättre än resultatet i finalen med tanke på att stressen tog över och hon la sig i sken. Fortfarande förvånad över att vi inte lyckades fälla alla ryttare på banan.
Helt okej start på säsongen iallafall!
/D
Visa hela (2 kommentarer)
...och hej bloggis!
Har kopierat över de absolut viktigaste av alla viktiga inlägg hit. Med tanke på att jag helt enkelt inte vill förlora dom.
Känns så jävla hemskt att dagbok efter såhär många år ska lägga ner. Så många år av stöd man har fått från den sidan. Har nog på riktigt aldrig varit så här deppig över en sådan grej haha.
Men nu är jag här, med en nystart. Kan nog inte bli annat än bra!
/D
Visa hela (0 kommentarer)
Jag förstår inte riktigt hur jag ska lyckas sova ikväll. Jag förstår inte heller varför jag utsätter mig själv för en film som "The Impossible" när jag visste redan innan att jag inte skulle klara av det.
Jag mår illa. Det är den enda känslan jag har i mig nu, ett brutalt illamående och en liten skymt av lättnad.
Hela filmen fick mig att se tillbaka på tiden när jag själv var i Sri Lanka och såg allt dethär hända. Minnen som jag sedan länge har försökt att springa iväg ifrån, som jag har dolt under allt det går att dölja med. Gjort allt för att inte minnas och för att inte påminnas om att det där även har hänt mig och min familj.
Alla desperata försök av att radera tankarna om att det kunde varit någons namn i just min familj som stod med på de där listorna, som kunde ha legat på flaken på de där likbilarna i stora högar, som kunde ha legat på långa rader intryckta i plastsäckar. Att jag hade kunnat känna paniken om man inte visste ifall någon var i livet...
Visa hela (0 kommentarer)
Finns det någonting som är mer underbart än att lägga sig nyduschad, i en nybäddad säng, insmord i en bodybutter som får dig att lukta som ett bakverk från ett exklusivt bageri från någon liten by någonstans i Frankrike. Och denna doft blandas även med lukten från doftljus i ett dovt mörker som fylls av ljuvliga toner från Bon Iver. Nej, jag tror faktiskt inte att det finns någonting i hela världen som kan få upp mysfaktorn så högt.
Det bästa av allt är att när man mår såhär bra så lyckas man glömma alla de saker som bekymrar en i vardagen. Sådant som i vanliga fall plågar en dag in och dag ut är som bortblåsta för en liten stund. Så länge ljusen brinner och musiken fortsätter att spela.
Jag vill aldrig gå härifrån. Jag vill aldrig mer gå upp till det som jag egentligen kallar för "mitt liv". Mitt liv är ingenting utan dig och bara därför kommer ljusen alltid få brinna och musiken kommer aldrig heller att tyna bort i tystnaden.
Ja, jag saknar dig...
Visa hela (0 kommentarer)
Försöker påminna mig själv om att det kanske är dags att släppa taget. Låta mig själv glömma. Låta tiden läka såren som man säger.
Men hur går man till väga för att låta sig själv att tappa sin självrespekt, sin kontroll, för att släppa på allt man bär på och bara falla handlöst ner i glömskans skuggor?
Jag tror inte att tiden kan läka sår. Jag tror inte ens att tiden får en att glömma. Iallafall inte det som gör mest ont. Det kommer alltid att ligga kvar där, likt köttiga ärr som aldrig kommer att lämna kroppen. Kommer alltid göra en påmind om vad det var som orsakade dom.
Låt mitt liv bli det liv som det en gång var, enkelt. Låt mig få glömma och låt mig få läka. Kom tillbaka och prata med mig, berätta för mig. Låt mig förstå! För nu förstår jag ingenting. Jag tynger ner mig själv ännu mer genom att tänka och just nu är jag borttappad och förlorad i mina egna tankar. Fängslad i mitt eget huvud. Försöker se på världen som något vackert,...
Visa hela (0 kommentarer)
Jag satt länge och väl och pratade med min bästa vän A.K härom kvällen. Det är inte längre någon hemlighet att jag lättare öppnar upp mig efter en flaska vin, och det var precis det vi hade hällt i oss då.
Hon började fråga mig om allt som har hänt i mitt liv, hur jag kan ta allting så enkelt. Hur ingenting egentligen får mig att må dåligt, och om det nu gör det, hur kan jag dölja det så väl?
Jag svarade ingenting annat än sanningen på dom frågorna. Jag nekade inte att jag inte visar mina svaga sidor för andra för att jag är rädd för deras reaktioner och för att jag är rädd för mina egna känslor. Jag är rädd för att släppa folk för nära inpå mig och jag är rädd för att det kan gå från "bekantskap" till någonting mer som inte är lika lätt att avsluta.
Jag gillar bekantskap, jag trivs där. För det betyder att jag klarar mig lika bra utan de människorna som jag gör med dom.
Den största hemligheten jag droppade den kvällen hade däremot ingenting...
Visa hela (0 kommentarer)