Att lämna studentlivet bakom sig har känts som ett alldeles för långt och utdraget farväl. Samtidigt har det varit svårt att finna ro i något annat. Alltsom oftast känns det bara som att slå huvudet hårt i en vägg alltimedan benen sitter fast i ett tjockt lager av tuggummi. Bloggen har tyst tittat på medan jag irrat runt. Det är slut med det nu. Av legobitar innehållande förutsättningar, kärlek, möjligheter och rädsla är det dags att bygga sig något vackert.
Det slog mig idag att de allra flesta människor blir otroligt stressade av att vänta, så även jag. I alla fall i de situationer som uppstår då man egentligen är på väg någon annanstans, vid busshållplatsen, i kassakön eller kanske hos tandläkaren. Stressen grundar sig förmodligen i vår otålighet, att vi vill framåt och kanske för att vi alla i tysthet när en dröm om att nästa anhalt kommer bli så otroligt mycket roligare. Så vi står där och muttrar, våndas och irriteras och hoppas att resan snart ska fortsätta framåt igen. Fast ibland, om vi har tur, kan något få oss att öppna ögonen...eller sluta dem. En solstråle som tränger sig rätt igenom de regntunga molnen kan helt plötsligt skapa en sagolik vy från busshållplatsen precis som en bra låt kan tränga bort även den värsta panikstress och istället föra oss till drömmarnas värld. Och just i det ögonblicket så glöms allting annat bort för en stund och vi njuter av nuet. Visst är det värt att sträva efter...
Visa hela (0 kommentarer)
Varför blir jag alltid lika chockad och vemodig när hösten drar in. Tycker att jag borde ha lärt mig att handskas med den vid det här laget. Men det har jag inte. Plötsligt känner man att luften luktar annorlunda, att vindarna har förändrats och att all växtlighet tycks rycka på axlarna och bara ge upp. Ungefär samtidigt smyger sig en kyla igenom kroppen, den kommer krypande, vandrar genom armar och ben likt en elstöt för att slutligen stanna i magregionen. Där växer den i storlek och bildar en enorm propp av ångest och stress. I den stunden gäller det att vara beredd, att ha en plan och att visa på handlingskraft. Har inte lyckats så bra med det tidigare år men kanske nu. Det är dags att ge igen på hösten, dags att göra en ordenlig rensning i garderoben och kasta lite gammalt skit för att få plats med något nytt. Snart går starten.
Visa hela (1 kommentar)
Gick hem från jobbet idag, det var mörkt ute och helt vindstilla. Jag kunde höra gruset knastra under mina fötter. Bilar långt borta. Tänkte på allt och ingenting. Ljudet av en fågels flaxande fick mig att lyfta blicken uppåt. Då såg jag dem. Stjärnorna. Som om det vore för första gången. Så länge sedan det var. Vad kom i mellan? Varför slutade jag titta på dem? De satt som fastklistrade däruppe, vissa lyste stolt och starkt, andra flimrade och såg ut att kämpa. För någon tusendels sekund var vi ett. Enade och starka, svaga och utelämnade. En vindpust och ögonblicket var över. Jag undrar om stjärnorna såg mig?
Visa hela (0 kommentarer)
Ett av mina allra först inlägg handlade om tid. Känner att jag måste återkomma till detta. Inte för att jag har något att tillägga egentligen.... men kanske är det ändå så att jag vill modifiera min uppfattning lite. Just tiden i sig har jag ingenting emot, den är vad den är, en abstrakt grundstorhet som uppfattas som analog med de rumsliga dimensionerna och omfattar det förflutna, nuet och det tillkommande. Ja, ja, allt det där vet ni ju. Nej, det jag är förbannad på är tidsbegreppet, vilken idiot var det som kom på att tid skulle mätas? Tidsbegreppet är en sjukt värdelös uppfinning och den som uppfann klockan borde straffas, riktigt ordentligt.
Så nu vet ni!!!
Och en sak till. Kom inte med massa värdelösa kommentarer om hur bra och nödvändig tiden är. Kan inte bry mig mindre, har redan bestämt mig. Dessutom har jag inte lust att läsa några kommentarer. Inte tid heller
och vems fel är det tro???
Visa hela (0 kommentarer)
Skrev mitt första blogginlägg den 27 augusti. Det är mer än fyra månader sedan. Så vad gör jag nu? Ska jag lägga ner bloggen eller räcker det med att byta namn på den. Usch, känner verkligen att det är tunga funderingar jag går omkring och bär på. Såå...trallallala...hmm...this is what I'll do. Jag forsätter som om inget har hänt, ändrar inget utan sticker bara huvudet i sanden. Jag hoppas att Ni mina kära läsare kan leva med att jag i denna fråga far med ett visst mått av osanning. Åh, det var skönt att ha det hela avklarat. en stor tyngd föll nu från mina axlar.
Så över till något annat. Världen. Den stora världen. Kanske räcker med att säga. Been there, done that. Bara så ni vet.
...hahahahahahahaha....skoja bara...men jag är i alla fall i Toronto nu. Och jag har det riktigt bra. Får mycket kärlek och får göra roliga grejer. Och jag är inte den som klagar. Ibland är livet bra fantastiskt. Och när det är sådär fantastiskt, då blir det alltid lättare...
Visa hela (1 kommentar)
Godis. Tänkte på det idag. Framförallt på hur förhållandet till det ändras i takt med att man blir äldre. Som barn tycks det nästan heligt men sen förändras inställningen gentemot det och reflektionen kring det tycks upphöra. Det bara finns där. Jag tror att boven är pengar. I takt med att man börjar tjäna egna försvinner också den där barnsliga charmen med godis. Men jag minns fortfarande känslan...
...en ivrig barnhand sträcks fram mot far som ur sin bruna, slitna plånbok drar fram en skrynklig tia. Små fötter, iklädda gympaskor med kardborreband, som snabbt trippar gatan ner. Lukten av bensin då man går förbi mackens pumpar på väg mot ingången. Sedan himmelriket. Överallt godis, de små vita påsarna med cirklar i olika färger, sockriga godisskopor. Återigen en barnhand som sträcks fram, långsamt fyller den påsen med sött, surt och salt. Nervositet i kassan över om pengarna räcker. Lättnad. Små barnafötter som springer gatan hem...
Sen blev det ju...
Visa hela (6 kommentarer)
Då var det tyvärr dags. Gillar det inte. Men det måste ske då tiden har sin gång. Borde ha förstått redan i förra veckan då de sista bladen börja falla. Långsamt singlade de ner mot marken, falnade och dog. Nu är träden nästan tomma. Men på sina håll kan man fortfarande se vissa grenar bära spåren av en praktfull lövskrud som tappat sin forna glans. Brun och eländiga för den sitt eget krig mot den hårda nordanvinden. Tyvärr är den redan hopplöst förlorad. Långsamt kommer den piskas sönder och upphöra att existera. I takt med att den faller till marken suddas också det sista minnet av sommaren ut. Stiltjett mellan höst och vinter har inträtt. Man blickar ut genom fönstret och ser bara olika nyanser av grått. Ett kargt landskap som tycks vara gjort av sten. I denna vy ryms ingen glädje eller värme, bara hopplöshet och sorg. Skulle bilarna vara några årsmodeller äldre och spotta ut mer rök och om människorna skulle gå klädda i sämre kläder skulle det kännas som att...
Visa hela (1 kommentar)
Det är länge sedan jag skrev senast. Det här beror på att jag kröp ner i ett litet hål. Men nu är jag tillbaka. Som en mullvad hoppade jag för cirka en månad glatt iväg och började gräva på mitt lilla hål. När hålet sedan stod klart tog jag med mig mitt arbete, några böcker, min säng och en massa mat. Sen gled jag ner. Trodde att det skulle bli trist och tråkigt i mitt lilla hål, att jag skulle sakna det lilla liv som jag levt innan. Men ganska snart kom jag till den insikt att livet i mitt lilla hål var bra. Jag hittade ganska snabbt en vardagslunk som bestod i att jobba, äta, träna och sova. Så jag satt där i hålet och mös och var nöjd. Men sen insåg jag att jag det kanske var att utmana ödet. Visst, livet i hålet är bra. För ett tag. Men jag tror att jag behöver mer. Vad, exakt, vet jag inte riktigt? Fast då och då har jag börjat överge mitt lilla hål. Jag beger mig ut i den riktiga världen. Fyller en liten kappsäck med vackra minnen, möten och många skratt....
Visa hela (2 kommentarer)