My So Called Life

Torsdag, veckan är nästan slut. Har lyckats läsa allt som läsas skulle och diskuterat mig genom ännu ett seminarium. Barnvakt åter igen med ett hus fullt av sovande små kroppar. Har vikt mig genom en till synes ändlös hög med tvätt som nu faktiskt tycks kunna försvinna om jag bara stannar uppe någon timme till.

I morgon är det Fredag, min absoluta favoritdag. Men ändå har jag liksom slut på bra ord. Jag känner mig uttorkad och tyst nu de sista dagarna. Jag måste pressa fram orden men det blir inte riktigt rätt, de rinner inte så där smidigt ut genom fingrarna som de brukar. Jag är inte ledsen, inte ens utmattad längre. Jag har funnit någon slags energi i slutet av den här spiralen av sömnlöshet och slit, som en skatt under en gråblaskig regnbåge.

Barnen är fantastiska, det är nog det som är hemligheten. De är helt otroliga!! En ständig källa till leenden och hjärtsnörp på det där lyckliga sättet.

Dottern såg på bolibompa häromdagen, Zoe Kezako, Zoe har en bebisbror som hon motvilligt passade i detta avsnitt. Efter diverse påhittiga försök att undvika honom upptäckte hon mot slutet att han var riktigt kul och att hon trots allt tyckte om att umgås med honom. Dottern vänder sig till mig och säger "Zoe har en bebisbror mamma, jag har bara en stor lillebror. Jag vill ha en liten baby brother, snälla!" Och jag blev ARG inombords, för faktum är att mina barn HAR en bebisbror, en alldeles liten en som bara är 23 dagar gammal. Men de vet inte om det. Förlupna pappan vägrar att berätta och har uttryckligen förbjudit mig att göra det. För han och mamman är rysligt osams förstår ni och jag antar att han inte vill ha något med pojken att göra. Men den här lille killen är ju barnens bror. jag har sett bilder (har smygkontakt med mamman bakom förlupna pappans rygg) och han är en kopia av dottern då hon var nyfödd.

Usch. Nu börjar väl karusellen igen, det har varit ett lugnt halvår då han varit på gott humör och lekt dedikerad far med relativt regelbundna mellanrum... Nu ska jag säga något fruktansvärt hemskt, förstå att det kommer från en känsla och inte från mitt förstånd, men jag känner så starkt att jag hade tur som hade en pappa som var sjuk och dog. Det måste vara bättre att ha en död pappa, då vet man varför han inte ringer, varför han inte vet vad ens kompisar heter eller vilken ens favoritfärg är. Då vet man att det inte beror på att han inte tycker om en, att det är något fel på en som gör att man inte duger. För han är död. Har man en död pappa kan man konstruera honom helt själv, han kan vara precis allt det du vill, du kan ge honom alla de bästa egenskaper en far ska ha. Han kan vara Efraim Långstrump och Barbapappa allt i ett, vem kan bevisa att han inte är det, han är ju död eller hur. Men en levande pappa som sviker, det måste vara värre än all sjukdom och död.

Allvarligt. Jag är inte kompetent nog för dessa situationer!! Halvbröder de inte vet om, styvsyskon de inte längre får träffa, nya flickvänner, nya lägenheter, inga telefonsamtal, inställda besök. De borde ge lektioner i hur man beter sig mot förlupna ex-pappor (eller mammor om så är fallet) som vägrar att förstå. Och hur man beter sig mot barnen i de här situationerna, jag vill inte att de ska växa upp och inte veta att allt jag gör är för deras bästa, jag vill att det ska vara tydligt. Och jag vill att det faktiskt ska vara för deras bästa och inte omedvetet mitt. Jag vet inte vad jag ska säga, göra.. förlupna pappan har sina flickvänner som obrottsligt stödjer honom, men vem står på MIN sida och håller MIG i handen!? Hjälp.

På det mer triviala men avsevärt mycket trevligare planet kan jag meddela att jag styrt upp sommarens allra första utomhusfest! Eftersom jag är barnledig nästan ett helt dygn och bara har fem veckor kvar i stan kände jag att det var dags för något MER än småskaliga förfester och en timmes svettig dans på klubben. Jag slängd eut förslaget och fick enormt gensvar. Nu är vi närapå 20 personer som ska träffas bakom mitt hus och grilla, spela kubb och dricka. Jag blir alltid lika förvånad när folk vill haka på mina förslag. Men det ska bli SÅ ROLIGT!!! Jag sitter i andlös förhoppning att solen ska skina på oss på lördag, please. Jag tycker att jag förtjänar den här lilla saken.. bara lite sol..

En mindre trevlig sak är att Mr.B tydligen tänker nobba mig utan att ha den goda smaken att berätta det. han har inte hört av sig än om bion i morgon. Känns trist men jag dör väl inte, med min nya utstyrsel kommer jag ändå ha tio hundvalpar svansande efter mig på lördagkväll. Hundvalpar är väl alltid en tröst, söta och fulla av avgudan studsar de omkring en och blir till sig över allt man säger och gör. Men saken med hundvalpar är att de knappast går att förlita sig på, och när det blir mörkt om kvällen får man trösta dem och efteråt när man är trött och vill vila huvudet vill de fortfarande bara leka. Mr. B är ingen hundvalp, han är mer som en stor lurvig (nej, han är inte det minsta hårig, det är bara en liknelse) schäferhund som visserligen gärna leker men som också är en klippa av trygghet. Problemet med schäfrar är att de inte är lika lätta att imponera som valparna. Jag har uppenbarligen misslyckats där.

Det här med hundraser kan nog för övrigt bli ett helt eget blogginlägg eftersom jag och C har en välutvecklad teori om människors likheter med olika hundar. Men det får bli en annan dag.

Nu ska jag vika mer tvätt och se på tv-serier innan jag välkomnar en ny FREDAG till världen och kryper till kojs.

May the road rise to meet you,
May the wind be always at your back,
May the sun shine warm upon your face,
May the rains fall soft upon your fields,
And, until we meet again,
May God hold you in the hollow of His hand.

Skrivet av Tiger_Lily, 2007-05-24 23:05