My So Called Life
mörker och kyla
Jag vet att jag alltid haft lättare än de flesta att falla ner i det jag kallar mörka hål. Regelbundet återkommande perioder av hopplöshet, irrationell sorg och ja.. mörker helt enkelt. Det sägs att vissa människor har en biokemisk och biologisk känslighet som gör att de lättare hamnar i depressiva tillstånd. Kanske är jag en av dem? Den här ångesten med alla sina fysiska, psykiska och sociala symptom och konsekvenser var alltid ett bekymmer för min käre exmake (dvs förlupne pappan), drev honom till vansinne. Han förstod aldrig. Hur kunde han. Jag förstår ju inte heller. Allt kanske inte kan förstås? Sömnlösheten, stålbandet, oförmågan att se skönheten i världen, smärtan, sorgen, rädslan, behovet av närhet och kärlek som aldrig kan tillfredsställas.
Det har kommit mellan mig och vänner som missförstår och tar illa upp av dessa perioder av apati och avståndstagande. Mellan mig och män som inte orkat med den här plötsliga och oförklarliga sorgen som väller upp i mig och kväver alla andra känslor. Män som ryggat från kylan jag skapar för att skydda mig själv. Jag önskar att jag kunde förklara, önskar att jag kunde skratta och le, skaka håret ur ögonen och säga att allt är som det ska. Att världen och livet är vackert och skönt.
Men det är bara så mycket. Livet. Allt. Det är så obeskrivligt tungt. Tynger mig tills mina ben böjs nära brytpunkten under pressen. Jag förstår inte varför det måste vara så här!! Jag kan inte se någon magisk orsak i mitt brokiga förflutna, men jag antar att någonstans längst vägen har jag glömt hur det känns att inte regelbundet må så här. Jag minns att jag redan som liten flicka stapplade under den här tyngden, med färre stenar på bördan måhända. Det är väl den jag är helt enkelt, en del av den jag är. Men jag vill inte att J ska se den delen av mig. Vill inte att någon - någonsin - ska behöva dela den här bördan! Åh jag vill bara gömma mitt ansikte i hans halsgrop och rida ut stormen för den här gången i tryggheten jag kan stjäla i hans armar.. Men jag måste väl lära mig hitta min egen trygghet. Och jag måste sova. Min sömn är så störd. (Jag vet att jag tjatar om det, men det är ett enormt problem som jag tampats med hela mitt liv.) Jag är bara periodvis helt förlorad i den här mörka världen som ekar innuti mig. I det där kalla hålrummet där inne.
För jag är liksom en ihålig, kall människa.
I never really wanted you to see
the screwed up side of me that I keep
locked inside of me so deep
What I really meant to say
is I'm sorry for the way
I am
I never meant to be so cold
never meant to be so cold.
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-06-25 00:14
Kommentera: