My So Called Life
Här och Nu!
And so may your river never dry
May your mouth never lie
May you be satisfied to never know why
Har skickat hem kusinen och hennes barn alldeles nyss. Kände mig så FRI när vi klockade fyra minuters gångväg till tåget (som sedan kan ta mig till en av två underbara storstäder på mellan 7-25 minuter) trots sjuk kusin med glasbit i foten, tungt lastad barnvagn och en resväska. Oavsett hur litet Pyttesta är så är jag aldrig mer än några minuter från en utväg! Det gör mig lycklig. Och mitt hem är vackert och ljust och inte överbelamrat av onödiga saker. Jag har kastat så mycket. Det finns öppna ytor överallt och fönstrena är vackra med spröjs och inbyggda fönsterbrädor i marmor. Jag ska studera på Sveriges bästa universitet och göra det jag älskar mest av allt i hela världen i flera år framöver men mina barn ska ändå få bo och gå i skolan i en idyllisk liten by där alla känner varandra. Något som jag normalt sett inte skulle överlevt, om jag inte haft min fyra minuters flyktväg och studierna i stora staden.
Sitter nu - ensam i mitt fina hem för första gången på väldigt länge - och känner hur känslorna snurrar och virvlar inom mig, det känns både jobbigt och skönt. Jag minns hur jag satt i ett annat rum, i ett annat liv, för bara ett halvår sen och saknade känslorna. Hur jag var nästan död innuti. Det är jag inte längre! Jag lever och då ska det kännas, rejält. Den som inte förstår hur ont det gör att leva har nog aldrig upplevt äkta lycka heller tror jag. För den gör nog ondast av alltihop.
Så stark och skoningslös är lyckan när den väl överfaller en.
Som en spark i bröstet,
man tappar andan och förlorar fotfästet.
Men jag är inte sanslöst lycklig just nu. Bara glad och fri och lite förvirrad. Jag svävar som vanligt på avgrundens rand, precis exakt "mellan hopp och förtvivlan" som Johan säger. Eller kanske mellan himlastormande glädje och nattsvart förtvivlan som jag skulle uttryckt det. Det ska som sagt kännas att man lever!
Back to Da Future
Det stör mig lite att jag börjat tänka på "framtiden". Det är inte JAG. Tankebanorna känns stela och otränade och jag kommer på mig själv med att inte ha en aning om vad jag egentligen ser eller ens vill se där framöver. Det är inte likt mig att i realiteten tänka genom vad som "komma skall" på detta långsökta sätt. Det är kanske skolan och detta koncept av att binda sig för fem års tid på en plats och i en syssla. Det är helt främmande för mig. Men det är också J som spökar. Han tänker tydligen framåt på detta sätt. Uppenbarligen med tanke på hans resonemang.
Men för mig så existerar ingen framtid.
Nej, missförstå mig inte, jag tror inte att jag ska dö eller förtvina eller liknande.
Jag ser det så här:
Det förflutna existerar - inom oss. Det är som en alltid närvarande skugga som påverkar allt vi gör och säger.
Nuet existerar - runt omkring oss. Det är ett förgängligt tillstånd som omedelbart förvandlas till förflutet. Nuet är det det enda som är verkligt och det viktigaste en människa har. Det är bara i Nuet känslorna lever, även om de ofta får sin näring från det förflutna.
Den enda tid som faktiskt finns och inte kan förvridas är Nu.
Nu Nu Nu!
Framtiden däremot är ett påhittad begrepp, det finns ingen framtid.
Det finns bara upplevt Förflutet och verkligt Nu.
Därför har jag så svårt att förstå hur man kan vara så logisk och kall att man säger: "dig tycker jag så otroligt mycket om, vi ska bli ett par - någon gång. Men inte Nu, för det är inte rätt tid Nu."
Som om det fanns någon annan tid, och som om denna andra tid skulle vara mer rätt!!?
Jag är en sån som helst vill agera efter hur jag känner precis i stunden. När han frågar om jag vill ha fler barn i framtiden (underförstått: med honom, när tiden är "rätt" och vi blivit ett par) tänker jag: "Barn?? Alltså, just Nu vill jag vara med dig, och antagligen i morgon. Kan vi hångla nu?" Typ. Sen betyder inte det att jag är oförmögen att se konsekvenser av mitt handlande eller till att kontrollera impulser eller göra planer av olika slag. Men när det gäller så här långsiktiga livsplaner så tvekar jag alltid. För vem vet hur vi känner i morgon, om en vecka, om ett år? Ingen kan lova att tycka om någon annan för alltid, ingenting varar för evigt. I alla fall inte i oförändrad form. Det känns lite löjligt att vänta på en potentiellt bra sak när den ligger mitt framför näsan på oss. Varför kan vi inte bara ta den Nu? Men vad vet jag. Jag vet ju inte hur han egentligen känner heller. Men jag är numera nästan hundra procent säker på att han faktiskt tycker om mig. Tyvärr räcker ju inte det.
Men jag tänker inte fundera mera på det här. Människor fungerar på olika sätt och om det nu blir så att vi en gång hamnar i ett Nu som passar oss båda så är ju det fine. Jag blir bara så förvirrad av att fundera på vad det innebär att Nu:et är fel att jag bestämt mig för att släppa denna heta potatis. Så länge jag känner som jag gör för J (dvs vill ha mer av honom) så är det ok för mig att vi sysslar med våra egna saker på varsitt håll och väntar in något slags rätt tid. Det är bara det att jag är extremt dålig på att vänta och ju längre tid som går desto större är risken att jag sumpar detta - eller tröttnar.
Men kanske är en vecka utan kontakt ingen tid alls, kanske är det helt enkelt så att han jobbar extremt mycket och inte orkar annat, kanske kommer han verkligen hit till mig som han påstår att han ska göra (september är ju bara några veckor bort, det borde jag väl orka med?).. kanske. Då ska jag i såna fall lära honom att fånga ögonblicket lite bättre tror jag. Och kanske kan han lära mig att tänka lite mer långsiktigt? Om det nu ska vara nödvändigt. Kanske är detta ett sånt där fall där två personer kompletterar varandra? Eller så är det en personlighetskrock som väntar på att hända.
Äsch, vad vet jag.
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-08-08 19:01
Kommentera: