My So Called Life
livet före det ensamma moder skapet
Idag bråkade jag med Johan, masen. Vi blir lite arga på varandra ibland av någon konstig anledning. Eller rättare sagt blir jag arg på honom, ganska ofta. Trots detta är han ordförande i min fanclub (medlemsantal: en). Han verkar tycka allt jag gör är så himla bra.. eller jag vet inte. Han kallar mig fascinerande. Idag sa han "du flyttade ensam, du tar hand om barnen ensam, du läser på psykologprogrammet ensam. Hur orkar du?" (Jag pekade som den ordmärkare jag är naturligtvis genast ut att man knappast kan dela ansvaret av en högskoleutbildning med en annan individ, istället för att försöka svara på frågan)
Jag har tänkt en del på det där under eftermiddagen. Jag har bara varit ensam mamma i 2,5 år, men på den tiden har jag hunnit skaffa mig både gymnasiekompetens och 40 högskolepoäng (det är 60poäng i nya systemet) och dessutom betat mig genom en hel del pojkar. Ca tretton. På en höft (eller två - om man ska vara anatomiskt korrekt). Nu tappar jag tråden igen.. var var jag.. JO, saken är den att innan jag blev ensamstående mamma så fanns där visserligen en parantesperiod då jag var gift och försökte leka svensson - men den tiden känns diffus och overklig. Jag har helt enkelt GLÖMT hur det var att inte vara ensam mamma. På samma sätt som man efter man fått barn undrar om det verkligen har funnits en tid då man inte var förälder så frågar jag mig ofta om jag inte alltid varit ensam. Det känns så. Jag är och kommer alltid vara ensam mamma, det är den jag är. Min identitet, if you will.
Så tillbaka till Johans fascination med hur jag "orkar". Frågan som många av oss ensamma mammor får så ofta och som alltid förbryllar mig lika mycket. För den tycks liksom förutsätta att man har något slags val. Men det har jag väl inte? Ska jag lägga mig på golvet och säga att "nu orkar jag inte vara mamma längre"? Sen är det klart att det är tufft att plugga på universitetet ensam med två barn, men alternativen är ju:
1: jobba ett lågavlönat skitjobb - ensam med två barn
2: vara arbetslös - ensam med två barn
3: gå på soc - ensam med två barn
(4: alternativet som inte finns - ge upp vårdnaden och förlora barnen = döden)
Om man ser det på det sättet så har ju jag valt en mycket attraktivare väg att vandra. Mindre reskomfort för tillfället men fan så mycket bättre utsikt(er).
Så visst orkar man. Sen finns alltid risken att jag sliter ut mig själv totalt och "går i väggen", var bra nära nu under våren. Men kanske har det mer att göra med mina enorma krav på mig själv än med min livssituation?
Med det sagt ska det betonas att jag absolut inte ser mig själv som någon superkvinna/mamma. Men just i detta nu tycker jag mig förtjäna att känna mig stolt över mig själv faktiskt. Mina barn är hela, rena, (relativt) väluppfostrade, nyfikna, glada och harmoniska och mitt hem är för stunden blänkande rent (mitt tips: kasta hälften av allt du äger och har och du ska se hur lätt det är att hålla ordning). Jag läser på en stimulerande och otroligt intressant utbildning som, om jag klarar den, i stort sett garanterar arbete och bra lön i framtiden och jag har en handfull vänner som jag älskar. Jag har lyckats vända mitt liv från nattsvart ångest och nätter i rännstenar till denna fina existens som visserligen må vara lite tråkig ibland men som i all sin enkelhet är ganska underbar trots allt.
Nästa projekt är att lära mig sluta hata min kropp. Det lär bli svårare än allt det andra.
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-09-01 21:48
Varför kan du inte ta emot beröm?? Att vara ensamstående mamma åt två barn och samtidigt plugga är duktigt, det är väl bara att tacka o ta emot!
Eller känner du att folk fjäskar för dig?! Tror att det är rätt vanligt när man ofta får höra hur dukrig man är, tillslut står det en upp till öronen, men tänk tvärtom.......tänk om du aldrig skulle få beröm, vad skulle du sakna o önska få isf? Skulle du inte för en gångs skull önska att någon förstod, uppskattade och berömde dig för allt jobb du gör?!
Jag förstår vad du menar, kan bli lite förmycket ibland kanske, men tror hellre du har det så än tvärtom!
Skrivet av Miss G, 2007-09-04 16:52
jo, fast så ofta får man faktiskt inte beröm. Oftast vill man snarare skrika "OM DU BARA ANADE HUR HÅRT JAG JOBBAR!!".. Men du har rätt, självklart ska man uppskatta det när det kommer! Det är bara det att jag har så jäkla svårt att tro att folk menar allvar. Känns som om de bara driver med mig när de säger att jag är "duktig", vad nu duktig egentligen ska betyda..?
Skrivet av Tiger_Lily, 2007-09-04 18:19
Jag har ett kasst "samboskap", bakom mig. Perfekt svärmorsdröm, perfekt ekonomi, perfekt bostadsrätt osv osv. Men efter ett tag började jag bli enormt ensam i detta samboskap. Vi träffades nästan aldrig och han prioriterade helt andra saker än mig.....vart jag vill komma är: Ibland känner man sig mindre ensam, ensam. Ibland har man massor av folk runtomkring sig, men ändå känner man sig ensam. För dem människorna kanske inte känner en väl. De kanske rentav vill vara med en pga av att man är häftig, har status osv.
Skrivet av Drottningen, 2007-09-01 22:11