My So Called Life
Min söndertuggade och smått neurotiska version av livet. Som ung ensamstående mamma, partyflicka, mansslukerska, blivande psykolog och bara vanlig människa i största allmänhet - med alldeles för många ord i huvudet.
Read it and weep baby.
Vem av er gick på Mulle som små? Det gjorde i alla fall jag. För er stackars okunniga så är det friluftsfrämjandets barngrupp som rör sig ute i naturen och lär sig om skog och mark av trollet skogs-Mulle som man kallar på med det numera klassiska lockropet hej kollikok. Jag började i Mulle när jag var fyra år och avancerade sedan i graderna till skogsströvarna, frilufsarna och slutligen ungdomsgruppen TVM (Tre VildmarksMål - vattnet, bergen och skogen). Nu för tiden har de faktiskt en mindre grupp också för riktigt små barn - knytte. Hur som helst, idag fyller det legendariska trollet 50 år och det ska vi naturligtvis fira! Dottern har räknat ner dagarna i över en vecka nu och idag smäller det alltså. Det blir födelsedagskalas nere vid sjön för alla barn - och för oss förvuxna ungar som aldrig glömt våra möten med Mulle. Han kommer naturligtvis vara med och dessutom bjuds det på tårta!
Prognoserna lovar...
Visa hela (2 kommentarer)
Idag bråkade jag med Johan, masen. Vi blir lite arga på varandra ibland av någon konstig anledning. Eller rättare sagt blir jag arg på honom, ganska ofta. Trots detta är han ordförande i min fanclub (medlemsantal: en). Han verkar tycka allt jag gör är så himla bra.. eller jag vet inte. Han kallar mig fascinerande. Idag sa han "du flyttade ensam, du tar hand om barnen ensam, du läser på psykologprogrammet ensam. Hur orkar du?" (Jag pekade som den ordmärkare jag är naturligtvis genast ut att man knappast kan dela ansvaret av en högskoleutbildning med en annan individ, istället för att försöka svara på frågan)
Jag har tänkt en del på det där under eftermiddagen. Jag har bara varit ensam mamma i 2,5 år, men på den tiden har jag hunnit skaffa mig både gymnasiekompetens och 40 högskolepoäng (det är 60poäng i nya systemet) och dessutom betat mig genom en hel del pojkar. Ca tretton. På en höft (eller två - om man ska vara anatomiskt korrekt). Nu...
Visa hela (6 kommentarer)
Läste Drottingens senaste inlägg om hur en gammal dam i hennes mormors hus hade legat död i en vecka innan hon hittades (av polisen, sedan sagda mormor blivit fundersam över växande posthög). Hon hade inga släktingar i livet, inga anhöriga som oroades när de inte fick tag på henne. Det är så sorgligt!
Därför är jag så lycklig att jag har barn. Och att jag skaffade dem tidigt också! Jag kommer ha både barn och barnbarn (hoppas jag) och kanske tom barnbarnsbarn att skämma bort när jag blir gammal, och om jag lyckas med min uppfostringsideologi (ta hand om varandra, tillsammans är vi starka osv osv) så kommer jag också kunna räkna med dem som stöd i min ensamma ålderdom. För visst, jag skulle kunna träffa någon karlslok men man kan inte ta sånt för givet. Och förresten dör alltid karlarna först.
Vad vill jag säga med detta? Jag vet inte riktigt. Kanske bara verbalisera en tanke jag haft ett tag. Jay pratade om detta sist vi sågs. Han sa att han ville så gärna...
Visa hela (1 kommentar)
Idag var det högtidlig välkomstmottagning för oss nya studenter, recentiorer som det kallas. Den hölls i universitetshuset, ett otroligt vackert gammalt hus på en lummig kulle inringad av stenlagda gamla gator, historiens vingslag kändes mycket närvarande.. Det var en pampig byggnad med breda stentrappor, pelare och enorma träportar med normalstora dörrar insprängda. Väl inne var det en mäktig upplevelse huggen i sten med marmorstatyer, höga takvalv, otroligt vackra mosaikgolv och enorma mörka träportar. Över dörrarna till själva aulan står det präntat i guld;
Att tänka fritt är stort
att tänka rätt är större
Hahaha!! Klassiskt! :P
Sen följde en mycket vacker och högtravande ceremoni med en mängd viktiga människor som höll välkomsttal, en rad mycket skickliga studentorkestrar och körer som underhöll och ett stipendium som delades ut. Det var idel latinska titlar och vip's med tunga ceremoniella silverband över axlarna. Vi är tydligen den 530:e...
Visa hela (2 kommentarer)
Jaha. Så kom CSN-pengarna. Kändes ju bra. I ungefär en halv dag.
Nu har räkningarna dragits
och jag har 1300 kr kvar.
Fortfarande står skåpen gapande tomma. Säg mig nu, kära bloggare, hur ska jag och två hungriga barn kunna leva på 1300kr en hel månad? Jo jo, det är klart det går. Vi har levt på mindre än så. Men jag VILL INTE MERA! Jag vill också kunna gå ut med de andra nya studenterna någon gång, eller kunna köpa en ny tröja eller bara någonting roligt och fullkomligt onödigt. Jag hade ju tänkt följa med på middag och utgång på nationen nästa fredag. Men det blir varken storhandla eller idka socialt liv innan försäkringskassan förlåter MIG för att skatteverket tappade bort mina papper. Först då får jag bostadsbidraget som jag så jävla väl behöver. Under tiden krossar de byråkratiska kugghjulen långsamt sönder oss.
Fan alltså. Är så jävla trött - ända in i själen - på att aldrig ha mer pengar än så det precis går runt. Så trött på...
Visa hela (4 kommentarer)
så sitter jag här, i midnattstimmen, och filosoferar. Igen.
Tankarna är lättare nu. De liksom flyter fram, friktionslöst. Jag älskar att vara hal, att glida fram. Just nu är jag så uppfylld av kraften i att just ha nått mitt mål. Allt mitt jobb har betytt någonting, jag har lyckats! Oavsett vad som händer framöver.
Idag fick vi träffa doktorander, nyexaminerade psykologer, äldre erfarna psykologer och psykologstuderande från högre terminer. Vi fick ställa alla frågor vi först inte trodde vi hade. Ingen av oss hade förberett en enda fråga, ändå satt vi i konstant dialog i två timmar. De flesta av mina orosmoln har skingrats nu, jag har inte längre så stora tvivel om huruvida jag kommer fixa det här. Jag känner mig nästan inte alls rädd, bara stark och hoppfull och LYCKLIG.
För första gången i mitt liv är jag på rätt plats vid rätt tid. Det är en enorm känsla. Det är som att bli kär i den perfekte mannen tror jag. Kanske kommer psykologin bli mitt livs...
Visa hela (1 kommentar)
Enligt columbus blogg har aftonbladet gjort en undersökning som visar att den perfekta kvinnan är "blond, har kurvig kropp och blå ögon, är mellan 166 och 177 centimeter lång, är glad och har en högskoleutbildning."
Ok.. blond kommer jag aldrig vara, it's just not my bag baby, men kurvorna sitter där de sitter och med mina 174cm verkar jag passa in längdmässigt. Blå ögon.. hmm.. räknas stålgrå? Glad är jag nog, men ingen är väl glad jämt?? Högskoleutbildningen är på G. Ge mig fem år.
Men seriöst, en blond, kurvig, überutbildnad tjej som alltid är glad... är det bara jag som tycker det luktar stepfordfru??
Visa hela (2 kommentarer)
Jag är helt slut. Febrig och värkande och helt förstörd. Men lycklig!!
Jag var inte riktigt medveten om hur jag spänt mig inför den här dagen, men nu när den kommit och gått har jag rasat ihop. Det är väl inte så konstigt egentligen, på sätt och vis är detta ju slutet på en enormt kämpig resa. Varje dag i över fyra års tid har lett fram till detta ögonblick. Jag har bara inte vetat om jag skulle klara mig hela vägen. Men det gjorde jag!
Det var en helt fantastisk dag. Vi blev välkomnade på alla möjliga vis. Vi råkade ut för lite nollningshumor och blev lite skakade, men bjöds på fika efteråt. Lärde känna några av kursarna och de flesta har försökt att komma in länge. En tjej var inne på åttonde försöket. I fyra år har hon sökt varje termin. Någon annan hade rest 50 mil samma morgon och hade ingenstans att bo, hon hade fått en reservplats i sista minuten och bara släppt allt och kastat sig på tåget. Vi är verkligen utvalda, sanslöst lyckligt...
Visa hela (3 kommentarer)