My So Called Life
Min söndertuggade och smått neurotiska version av livet. Som ung ensamstående mamma, partyflicka, mansslukerska, blivande psykolog och bara vanlig människa i största allmänhet - med alldeles för många ord i huvudet.
Read it and weep baby.
Idag var en stor dag i min lilla familjs historia. Le Grande Moment.
För mig och för min alldeles underbara fantastiska lilla dotter.
För idag, vid en respektabel ålder av fem år, nio månader och sju dagar - började hon i SKOLAN!
Wow!
Hennes klass kallas F1, det vill säga Förskoleklass-ettan, och består av sexton barn födda 2000 och 2001. Dottern fick sitta bredvid en söt flicka med sitt lockiga hår i en jättelång svart fläta på ryggen. Hennes pappa var sydamerikansk amerikan tror jag. Han pratade sån där amerikansk-mexikansk engelska man hör i filmer. De fick skriva sina namn på en skrivbok och sen sjasade de iväg oss sjåpiga föräldrar.. Men legenden förtäljer historier om mängder av pennor i regnbågens alla färger, universums högsta rutchkana, fantastiska hamburgare och rulltårta till efterrätt..
På hemvägen sen stannade vi och köpte en helt ny skolväska, hon är så stolt och lycklig och har gått omkring med väskan på hela eftermiddagen. I morgon...
Visa hela (1 kommentar)
What do you say, Mr. Jay
Och så var detta kapitel över. Kapitlet Jay.
Tror jag.
Jag vet inte exakt vad det är jag gör, vilka signaler jag sänder ut. Vad är det som gör att män först blir galna i mig och sedan långsamt bara vänder sig om och försvinner. Helt vänligt och varsamt så drar de sig bara ur, utan ett ord. Tiger bort mig. Jag tyckte jag agerade helt annorlunda med Jay än med de andra. För naturligtvis har det funnits andra. Förra året var det M, året innan stormvinden L. Men M krossade inte mitt hjärta. Det var redan totalt förintat när jag mötte honom. L gjorde ett sånt grundligt jobb med det, ändå skulle jag inte byta borten enda dag med L. Sån passion borde ALLA få uppleva någon gång. Men leker man med elden så.. Hur som helst, M borde inte räknas, det var barnet han planterade i mig som gjorde vår relation. Den där ohyggliga dagen då vi "tog hand om det". Jag vet att vissa tar lätt på sådant här. Men för mig var det en djup kris,...
Visa hela (3 kommentarer)
Vaknade i morse av att det ringde på dörren. Mycket ovanligt företelse, speciellt före sju på en söndagmorgon. Konfunderad och yrvaken, med sänghår och världens sunkigaste nattlinne (tänk stoor gammal batik t-shirt från -92 med diverse odygdiga titthål uppslitna) stapplade jag bort till dörren och kikade ut genom mitt lilla kikhål (vilken fantastisk uppfinning), döm min förvåning när jag ser två extremt fina exemplar av den manliga rasen stående utanför. I polisuniformer. Min första reaktion var att något hänt; någon är död, hann jag tänka innan jag öppnade. Hur fel hade inte jag.
Sexig polisman nummer ett var ung (strax över 30 kanske) och slätrakad och vilade tummarna på sitt polismansbälte, jag rös till (vad ÄR det med poliser som får mina knän att bli svaga?), han berättade att det tydligen varit "livat" i trappuppgången. Något som vi inte märkt av alls. Sexig polisman nummer två var lite äldre än den första (närmare 40 kanske?)och hade en liten...
Visa hela (4 kommentarer)
Han.
En tigande man med kraft att krossa mitt hjärta.
Och hans namn varde:
Jay.
Tror bestämt, mina damer och herrar, att jag landat mig ännu en känslomässigt efterbliven och tystlåten man som nu ämnar tiga bort mig ur sitt liv. (Som om jag någonsin varit där, at arms lenght är nyckelfrasen mellan honom och mig) Inte ett ord bevärdigar han mig med. Jag som slösade säkert en och en halv minut av mitt liv på att förfärdiga ett gripande sexraders-epos i hans namn. Well, fuck him - and the cow he rode in on. Vilken tur att jag inte känner efter, för då hade det nog gjort ont.
Stolthet går före möjligen före fall, men om en flicka inte har sin stolthet - vad har hon då?
Jag går inte ner på knä för någon. Not any more.
Fuck that shit.
So Jay:
You're out.
Please leave the runway.
Visa hela (0 kommentarer)
What's in a name och allt det där i all ära, men jag håller med Soderlund och LikEaDevil i deras kommentarer på föregående inlägg. För seriöst snackat.. JONAS är inte ett namn som håller måttet i min värld. Den mystiske J borde få ett värdigare namn. Sant?
So let's rename him!
Det enda kravet är att det måste börja på J, såklart.
Justin, Jesus, Jaques, Jafar, Jared, Jason, Justus, Johnny, Jude, Jesper..... Jan-Olof??
Förslag tack!!
Jag lovar att from idag kommer jag att kalla honom vid det namn som väljs här, to his face.
Så ge BRA förslag. ;)
ps: får jag på honom min vita spetsklänning och lyckas doppa hans huvud i något vått så blir det hela ännu mer officiellt, you'll be the first to know om jag lyckas med det.
Visa hela (8 kommentarer)
Ok, aningen överdriven rubrik. But wait and see. Något ska jag avslöja. Strax.
Idag vaknade jag utvilad och fräsh som en vårvind efter sex långa och underbara timmars oavbruten sömn. Var så sorgsen och ynklig igår kväll att jag inte kunde göra annat än gå och lägga mig så jag kom i säng till midnatt! Yay. Keep up the good work Tgr! Idag har jag och barnen varit med svåger och lillkusin på Mora Träsk. Så jäkla coola de är, nästan så man blir lite groupie. Gybbar som de är. De spelar faktiskt rock, riktigt bra också, är inte rädda att göra bort sig och älskar uppenbarligen barn. Score! Jag kan alla deras sånger. Hihi. Strax ska vi promenera bort till sjön och ta ett snabbt dopp i sensommarkylan. Barnens önskemål är min lag. Ibland i alla fall.
Hur som helst, jag kände mig så positivt laddad att jag lade tillbaka J i min kontaktlista på msn i dag. Och döm min häpnad när han var online! Så jag tänkte what the fuck och hälsade. Han var...
Visa hela (3 kommentarer)
Jag måste förmedla någonting idag. Jag vet inte exakt vad det är. Men det är något som värker inom mig och vill ut. Måste ut. Det är vemodet igen tror jag. Som vaknar. Som bultar och värker.
Jag sörjer.
Det är en mjuk och svävande sorg. Kall och skör som en nyfödd snöflinga.
Svalt smärtsam på gränsen till det vackra.
Jag har haft sorg hela mitt liv. Det genomsyrar mig.
Jag är sån bara.
Allt jag gör och säger kommer från det där stället inom mig. Kärnan ni vet?
Men J..
Jag låter honom vara. Och han låter mig vara. Så vi pratar inte, ses inte. Och det bleknar och glöms bort och försvinner. Och så har någonting som kanske kunde blivit vackert försvunnit ur världen för alltid. Är inte det sorgligt? Det finns inget mer ledsamt än en potentiellt underbar möjlighet som bara slösas bort. Speciellt när det är MIN underbara möjlighet och jag är den som slösar. För att jag inte ens vågar känna efter. För att jag är så rädd om det trygga...
Visa hela (1 kommentar)
Jag har visst skrivklåda idag.
Först ett stycke om sömnen, som jag bara måste nämna. Jag har nått ett kritiskt stadium i vad jag måste referera till som min "sjukdom". Jag har nämligen sovit så lite den sista månaden att jag börjat nå vad jag kallar zombie-fasen. Det innebär att all vaken tid spenderas till hälften frånvarande i en konstant kamp mot sömnen. Jag har idag somnat på biblioteket, på en köksstol och i soffan. Så fort jag sätter mig ner i princip. Men jag höll ut som en tapper soldat, jag MÅSTE ju bli friskare innan skolan börjar! Jag höll ut.. tills klockan blev halv sex dvs. Jag föll då plötsligt ner i en sirapsfälla så djup och så kladdig att jag omöjligt kunde ta mig ut. Illamående av trötthet och med svarta prickar framför ögonen kröp jag på golvet och famlade fram en video till barnen innan jag halvt medvetslös lyckades släpa mig in i mitt rum där jag stensomnade med knäna på golvet och ansiktet lyckligt nerborrat i kudden. Sov i tjugo...
Visa hela (1 kommentar)