Jag har varit gift i 5år. Vi skilldes som vänner. Träffade en ny kvinna, av ren slump. Tycke uppstod, för varandra. Flyttade in hos den nya kärleken, i stället för att skaffa en ny lägenhet, för oss båda. Kärleken hade 3 barn och kom från Söder-tälje. Vi bodde tillsammans några år, i Malmö, som är min hemstad. Min kärlek blev omplacerad, på sitt arbete, - till Södertälje. Bönan ville att jag skulle flytta med till Södertälje. Funderade ett dygn, och sade ja. Kärleken skulle jobba i Brom-ma. Jag sökte jobb innan vi skulle flytta. Hade tur och fick ett arbete,- i Bromma. Vi var kära i varandra, och glädjen stod högt i taken. Flytten till Södertälje gick bra, vi hade skaffat en lägenhet i Södertälje, innan vi flyttade. Kärleken åkte med mej, till jobbet, varje dag. Hon arbetade tvärs över gatan, från där jag jobbade. Dottern till min kvinna, gillade inte mej, hon tyckte att morsan inte skulle ha någon man. Hennes attityd och beteende mot mej, började nu bli bråk, mellan dottern och mej. Min kvinna sade att det växer bort, men det trodde jag inte på. Dottern var elak. Efter ett par år, tyckte jag att det blev för mycket, för mej. Jag sade mest för ro skull, att det kanske var bättre, om jag skaffade en lägenhet själv. Nu blev jag stum, när min kvinna sade,- ja, det är nog bättre, för er båda. När sedan min kärlek frågade mej, ett par dagar senare, om jag inte hade fått någon lägenhet. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag blev helt knäckt. Hade hennes kärlek till mej, bara försvunnit. Dagen efter körde jag ner till bostadsförmedlingen, och förklarade, att det blir bråk mellan mej och hennes dotter. Två dagar efter, fick jag besked om en ny lägenhet, på samma gård. Ett par dagar senare, flytade jag ner till min egen lägenhet. Det känndes jobbigt, ledsamt och besviken. Detta hände mellan 1976- 1990. Sedan dess har jag varit ensamm och gråtit mej till sömns, många nätter, och undrade varför det gick snett. Eller hade bönan bara spelat på min snällhet,för att kunna flytta till sin hemstad. Och mina 10,000:-kr, som jag fick från arbetsmarknaden, som flyttbidrag, för en ny start i en ny stad, dom gick åt väldigt snabbt. - Jag kännde mej lurad på kärleken och besviken på kvinnor. Men vi har nästan träffats varje dag, efter som vi bor på samma gård. När bruden VILLE träffa mej, var när hon handla, laga någonting och skjutsa henne, när hon skulle någonstans. man kännde ingen glädje, när man träffade sin gamla kärlek. - Nu är det 2007, och jag är så dum, som hjälper henne ibland,- för jag har ju bil. Jag kan tyvärr inte vara så taskig och nonchalant, när folk ber om hjälp. - Jag blev dumpad 1990, har sedan levt ensam. Att bli dumpad i en stad, som man inte hör hemma i, känns inte bra. Man kan inte få några riktiga vänner, för dom har ju sina kompisar, som dom har växt upp med. Kan ni tänka er, in i situationen. Jag har bott här i 17år, helt ensam, inga kompisar, vänner, inga föräldrar i livet eller släktingar. Ingen som kommer och hälsar på eller ha någon att prata med. Många gånger när man kom hem efter jobbet, satte man sej i fotöljen och började gråta. Inget är som förr, ingen som säger "Hej!", när man kommer hem, ingen att kunna glädja och ingen att älska eller bli älskad av. Min glädje var stum och ser ingen framtid i livet, och ingen att kunna bli gammal med. Jag har inte råd, att flytta hem till Malmö igen. Ensamheten blir din fiende, som du inte kan försvara dej mot. Jag hoppas ändå, att jag finner kärleken igen och kunna leva med glädje, livet ut.