En bra gratis blogg
Lista bloggar Om Bloggis
Skapa konto Logga in

Varsels bloggis

Det annorlunda besöket.

Nu har det gått ett par dagar. Hello Saferide var fantastiska på festivalen. Höjdpunkten. Man blev helt uppsnärjd i det blå.

Jag hade bestämt möte med en liten flicka vid namn Kim på Arvikas tågstation. Jag hade aldrig träffat denna flicka tidigare, utan bara stött på henne genom en vän som sa att hon skulle till festivalen. 12.15 tåget från Stockholm skulle hon komma med. Tåget var försenat med sju minuter. Väl framme så steg det av flera hundra personer och någonstans skulle Kim befinna sig. Jag hade bara sett henne på bild, men jag glömmer aldrig det ansiktet. Hon vara förtjusande i sina röda skor, svarta kjol och sin vita topp. Håret var kortklippt och jag har aldrig sett några liknande ögon, vackra. Festivalen blev lyckad och vi såg många konserter ihop, vi har ungefär samma musiksmak. Konversationen flöt på bra.

Åkte hem redan på lördagen, efter att det hänt en privat sak hemma. Men jag kan tillägga det att min underbara vän Kim fick en spricka i foten genom att en synthare kickat henne på foten. Hon hade verkligen jätteont. Jag såg det verkligen, kommer in i tältet på fredag natt. Hon gråter ifloder och jag kan verkligen se att hon lider och att hon inte vill något annat än hem till sitt kära malmö som ligger 50 mil bort. Det kan jag förstå. Hon är så söt när hon sover. Jag vet att jag vaknade flera gånger under alla festivalnätterna och bara låg och såg på hennes underbara mjuka hy och sitt sätt att små le där hon ligger i sin varma sovsäck och sover. Det var helt fantastikt, verkligen. Dagen efter, gick vi med hennes spricka och mina skavsår på tårna, till centrum för att köpa tåg biljett till henne till malmö. Dagen kunde slutat bättre eftersom att tåget som hon skulle tagit avgick 45 minuter senare. Aldrig att hon skulle hinna packa sina saker från campingen och sedan bege sig till centrum igen. Jag gav henne ett par alternativ, kanske var det för att jag ville höra hennes underbara röst ett par gånger till och att jag kanske ville se hennes ansikte lite längre. Antingen så följde hon med mig hem samma dag och sov över hos mig. Hon skulle såklart få en egen varm och skön säng. Eller så följde hon med mig hem och jag därefter kunde fixa någon som körde henne ner till malmö. Jag hoppades verkligen att hon skulle välja alternativ ett, vi skulle kunna titta på film! Efter ett par timmar när vi kommit hem till mitt så hade vi förgäves försökt fått min bror att köra henne ner, men han var fortfarande på festivalen och kunde därför inte. Nu satt vi hemma hos mig, ensamma och tänkte. Hon ville verkligen hem. Och det tyngde mig, varför ville hon inte vara med mig ? Vi skulle ändå aldrig ses något mer. Hello Saferide spelade med "Get sick soon", det gjorde inte mitt inre bättre. Inte hennes heller, vad jag antog. Hon hade blivit tvungen att välja alternativ ett. Men hon mådde allt bättre och bättre när vi hade köpt oss lite pizza och när vi satte oss och såg på film, vi två helt ensamma. Det var verkligen helt underbart. Äntligen kunde jag känna en närhet. Tiden bara rann iväg och hon började prata om en tidig buss. Jag var tvungen att förstå att hon verkligen ville hem och jag hjälpte henne hjärtligen med att boka biljetten. 10.50 skulle den gå dagen efter, söndag. Efter ett par glas av halsande cola så gick vi och la oss. Hon låg i den bekväma sängen och jag i soffan. Jag kände mig nöjd inombords, att jag lyckats fått henne att må bättre. Vi hade lagt bandage om foten och svullnaden var nästan helt nere.

Det var hon som väckte mig dagen efter, ungefär vid 9.00. Och jag visste genast att det återstod bara några timmar av våran tid. Jag vet inte ifall hon tänkte på det. Jag tror inte hon tänkte på det överhuvudtaget. Vi käkade en god frukost och jag satte på Hello Saferide, som ett minne för evigt, "I can't believe It's not love". Så passande, va ? Men rytmen passade in så bra på atmosfären. En dyster och ledsam auora bildades omkring mig, och mittemot mig satt en positiv, hemlängtansfull flicka med en macka med smör på och bara längtade 6 timmar framåt då hon skulle vara i malmö. Någon timme senare gick vi med raskande takt till tågstationen, då jag hellre ville gå myrsteg. Jag vågade inte berätta. Det hade ju bara gått fyra dagar, hur skulle hon reagera ? Hur skulle jag reagera på responset ? Väl framme satte vi oss på en bänk och pratade. Bussen anlände och jag sa varmhjärtat att vi kanske aldrig skulle ses igen, iallafall inte än om ett par år. Hon bara log och sa att det gör vi säkert. Jag kände mig inte övertygad, men jag log ändå. Jag stod där ett bra tag efter att bussen hade avgått. Den djupa sorgen hade växt till en svår smärta i bröstet och en stor klump i magen. Jag andades snabbare och kunde inte röra mig. Jag kunde inte tänka på annat än att vi bodde så långt ifrån varandra. Hon ville dock bara vara min vän. Som jag märkte jag det. Så nu sitter jag här och bara skriver av mig. Det var verkligen skönt att göra det, och jag kommer aldrig glömma henne. Hoppas vi kommer träffas längre fram i framtiden. Då vi båda är äldre och har tid att resa.. Long lost penpal.

Skrivet av Varsel, 2006-07-18 02:04

Du måste vara inloggad för att kunna kommentera det här inlägget.